Politiker och sociala medier

I torsdags intervjuades jag av JP om sociala medier och valet. Artikeln gick att läsa i gårdagens tidning. JP har intervjuat ett antal politiker om bloggar, facebook och twitter.
Inte förvånande kommenterar Peter Persson (s) de sociala medierna med följande: "Vem fan är intresserad av sånt?" Han tycker att det räcker att han är social på sina promenader runt Munksjön och att skriva insändare. Det är väl fint. Det Persson inte verkar förstå är att sociala medier inte är något motsatt till att tänka och läsa böcker. Det är inte heller så att sociala medier ersätter möten ansikte mot ansikte. Det handlar om både och. Välkommen till verkligheten! Det är 2010 nu! Frågan är vem som är intresserad av Peter Persson?

Sociala medier inbjuder till dialog utan filter via en insändarredaktör. Ger en möjlighet till direkt reaktion och dialog. En blogg är vad man gör den till.

Jag har valt att min blogg ska vara personlig, men inte privat. Jag delar med mig av saker som jag kan prata om runt fikabordet på kansliet. Jag vill ge en bild av vem människan bakom politikern Mia Frisk är. Min blogg handlar därför om allt mellan himmel och jord, inte bara politik, eftersom mitt liv inte enbart består av politik. Det är mer än så.

Jag har valt att min Facebooksida inte ska vara öppen för alla att läsa. Varför? Jo, jag använder FB för att hålla kontakt med släkt, vänner och kollegor. Men välkommen att bli min vän!

Jag kan tyvärr inte länka till artiklarna i JP, eftersom tidningen inte finns som nätupplaga.

Tuff samtalston försvårar nyrekrytering av politiker

I dagens JP finns det en artikel om gårdagens kommunfullmäktige. Rubriken är "Fullmäktige behövde brytas för att diskutera samtalstonen". Det är ingen rolig artikel. Den borde stämma till eftertanke!

Som ordförande i nomineringskommittén i Jönköping med uppgift att ta fram förslag till valsedlar är samtalstonen och klimatet i kommunfullmäktige faktiskt ett problem. Det är flera av tilltänkta kandidater som tackat nej till att stå på "valbar plats" på listan p g a samtalstonen. Den hårda tonen, personpåhoppen och jargongen lockar inte nya politiker att engagera sig. De ser det inte som meningsfullt att sitta i fullmäktige, utan väljer hellre att engagera sig i en nämnd. Där verkar det inte vara samma samtalston.

Frågan är om de många åren av hårda ord och tuff jargong har blivit en kultur som man vant sig vid? Ja, den frågan är berättigad efter att ha läst det socialdemokratiska kommunalrådet Peter Perssons kommentar: "Vad det handlar om är att flera på den borgerliga sidan har svårt att klara debatten och då blir det den här typen av diskussioner istället." Han ansåg inte att han eller någon annan hade skäl att mildra sitt sätt att debattera i fullmäktige.

Jag kan tyvärr inte länka till artikeln i JP, då tidningen inte finns i nätupplaga.

Angående telefonväkteriet om "smothuset"

Idag är det nästan en helsida med frågor och svar. Vad läsarna ska vara medvetna om är att P O Norlander INTE var med på redaktionen och svarade på läsarnas frågor när de ringde till JP. Det han gör är att kommentera vad jag har svarat läsarna. Han blev uppringd från redaktionen och fick frågor och svar refererade. Det är något helt annat än att direkt svara på läsarnas frågor.

Sen kan jag förstå att det inte var lätt för KA att hänga med i svängarna när alla samtal fördes, hon lyssnade på dem via högtalartelefon och skrev så pennan glödde. Så det som står i tidningen är faktiskt inte direkta citat av vad jag svarat. Det är sammanfattningar av samtalen och inte alltid korrekt återgivet. Det finns några saker som skulle behöva korrigeras, men det är en sak som är helt galet fel.
Jag har verkligen INTE sagt att "Om vi skulle lägga ner hela Smot-huset är det felräkningspengar". Vad jag sa var att om vi lägger ner Smålands Musik och Teater som får ca 28 miljoner kronor per år för sin verksamhet blir det nästan felräkningspengar i en budget på 8 miljarder. Det handlar om att få rätt proportioner på vad vi diskuterar.

Tyvärr går det inte att länka till tidningsartikeln eftersom JP inte har någon webbtidning.

Bloggen i dagens JP

När jag satt hos frisören i Berlin blev jag uppringd av en journalist på JP som ställde frågor om min blogg och varför jag bloggade. Han skulle skriva om lokala politiker som bloggar och att vi är få i Jönköpingstrakten. Journalisten frågade varför så få politiker bloggar men mina funderingar om det kom inte med i artikeln . Jag gav ett exempel på att gruppledarna i fullmäktige i Norrköping bloggade eftersom NT upplåter utrymme till "politikerbloggar" på sin hemsida. Kanske inte så oväntat att det inte kom med eftersom JP inte har någon sådan hemsida/nätupplaga av tidningen. Därav kan jag inte länka till dagens artikel heller.

Men jag kallar nog inte min blogg för en "politikerblogg". Jag är en politiker, förtroendevald, som bloggar om stort som smått. Jag har fått skiftande kommentarer om innehållet på min blogg under årens lopp, exempelvis:
- Jag hoppar över allt som handlar om politik.
- Jag hoppar över allt som handlar om fotboll.
- Det är en bra mix av allt möjligt. Hade det bara handlat om politik hade jag inte läst din blogg.
- Det är kul att få en personlig bild av en politiker.
- Du är alldeles för privat. Du lämnar ut dig för mycket.

Det sista kommenterar jag med att det är skillnad på att vara privat och personlig. Visst, du får veta en del om mig och min familj, mitt arbete och vardagsliv. Men bara sådant som jag tycker att det är okej att berätta om. Sånt som man pratar om vid fikabordet på jobbet. Det som skrivs på bloggen är inte hela mitt liv eller hela jag. Det är bara en liten, liten bråkdel. Det finns en privat gräns.