Poesifestivalen i Nässjö

Nästa helg är det dags för den 25:e poesifestivalen i Nässjö. På fredagen är temat poesi och politik och vi är några politiker som fått förmånen att lämna in tre dikter som en skådespelare ska läsa. Men det är inte lätt att välja ut dikter och motivera varför man valt just den dikten.

Jag har iallafall valt ut en dikt som en 14-årig tjej publicerat på BRIS hemsida. En dikt som påminner mig om varför det är så viktigt att jobba med ungdomars psykiska ohälsa. Om att vi vuxna måste våga, vilja och orka se våra barn och ungdomar som de är.

Den andra dikten är väl kanske inte en dikt, men en text ur Marcus Birros bok "Svarta vykort" (s42-45). Den lyfter fram att även män är med om ett missfall och sörjer och tar i de svåra etiska frågorna om när ett barn är ett barn och sena aborter. En aktuell fråga och vikten av en ödmjuk ton i debatten när det gäller dessa svåra etiska frågor.

Den tredje dikten är en dikt som satt på anslagstavlan i mitt flickrum och som finns kvar som ett gulnat utklipp uppe på vinden. Det är Lasse Liström, sångaren i Magnum Bonum, som skrivit den en kort tid innan han dog alldeles för ung 1983. Du kan läsa den dikten här.

Vilka tre dikter hade du valt?

Gästbloggning av dottern

Efter ett antal timmar framför skärmen, letandes efter politiskt korrekta ord, är jag tacksam för en liten paus. Å andra sidan måste ju tankarna gå åt att formulera ett par schyssta ord på mammas blogg. I och för sig är detta det minsta jag kan göra för min mamma.

Fick en förfrågan att gästskriva ett par rader om vårt dygn i Norrköping, men nog kan jag få in ett par rader om annat också.

Detta skrev jag på Swebuss hem den 13 maj:
”Jag satte mig precis på den extrainsatta dubbeldäckade HV71-bussen mot mitt kära Göteborg. Mest av allt vill jag sova ett par timmar, hotellrum är tydligen inte min grej. Med något aggressiv punk i öronen och ”Svarta vykort” som underlägg för min lilla lapp jag skriver på, väntar vi nog alla på att bussen skall börja rulla.

Likt två småflickor gick mamma och jag fnittrandes upp och ner för Pekings gator. Vad vi fnittrade åt? Allt, kanske. Gamla minnen, igenkännande, skyltar, förbipasserande (får man det?) och lite till… vissa orsaker till fnitter bör nog behållas hemliga, det är för allas bästa. I alla fall mitt och mammas.

Vi åt på en restaurang på Drottninggatan som grädde på moset. Moset var förstås vår tjejiga roadtrip och releasen för ”Svarta vykort”. Ett par bord bort satt MC-knuttar och vi associerade osökt till dokumentären ”Snickeriet” och imitationer var ett faktum.

Säkert gjorde vi bort oss tusentals gånger under vårt dygn i vår gamla hemstad. Men det får man när man lever som i Gilmore Girls för ett ögonblick va?

Det enda jag kan komma på som fattades oss var glass. Med den slutsatsen kan vi säga att dygnet innehöll i princip allt.”

För att vara ärlig hade jag hoppats på att mamma glömt bort gästbloggningen, då jag nu fick rota i den stora svarta sopsäcken efter texten jag skrivit på bussen.

Resten av dagen skall ägnas åt b-uppsatsen, klippning av Eriks hår och packning av det sista i lägenheten.

Tack för mig / Sophia

Svarta vykort. En bok om tröst

”Svarta vykort. En bok om tröst.” Så heter Marcus Birros senaste bok. En bok som är sprungen ur den stora sorgen att förlora två barn innan de ens hann få leva. Orden ”Jag är en far utan barn” är så oerhört fulla av sorg och saknad. Som mor till tre friska tonåringar är det svårt att ta in all denna smärta. Det är nästan så att jag känner en skamsenhet över att vara så lyckligt lottad.

Språket är som alltid naket och texterna är privata och utlämnande. Det gör ont att läsa. Boken innehåller så otroligt mycket sorg och saknad. Birro sätter ord på det som jag tror många känner som har förlorat ett barn på liknande sätt. Texterna visar att det är naturligt att sörja ett barn som aldrig fick leva. Han lyfter fram sin sorg offentligt. En sorg som man ofta inte talar om, helst inte om man är en man. En far utan barn.

Men visst är livet märkligt. Det fortsätter på något märkligt vis även efter förlusten av två barn. Genom texterna får jag känslan av att sorgen, hur konstigt det än låter, har gett nya insikter och en ny styrka. Mer kärlek till sina medmänniskor? Det är det som skänker tröst.

Det finns två intressanta ämnen i boken, förutom rätten att sörja ett barn som inte fick leva, som förtjänar att lyftas fram i en offentlig ödmjuk diskussion. Den första frågan handlar om synen på det ofödda barnet och abort. Jag förstår om Birro, med sina erfarenheter, finner den pågående abortdiskussionen tämligen absurd med sina djupa skyttegravar. Den övre gränsen för abort måste vi våga diskutera, likaså frågan om hur vi ser på det ofödda barnet. När blir ett barn ett barn?

Den andra frågan handlar om bemötande i vården. Alla som söker vård ska bemötas med respekt och värdighet. Den oro man känner måste tas på allvar. Det finns ingen som söker vård utan att ha ett behov av hjälp. Bristen på ett värdigt bemötande och empati kan inte skyllas på bristande resurser. Det handlar om medmänsklighet. Utan ett gott bemötande har vi ingen god vård, oavsett om det rent medicinskt skulle följa alla regler och riktlinjer och vårdgarantin klaras. Bemötandefrågorna inom vården måste ständigt diskuteras, vilket anmälningarna till Patientnämnden tydligt visar.

Ett stort tack till Jonna och Marcus som valt att dela sin sorg med oss genom Svarta vykort. Jag tror att denna bok kan vara till stor tröst för andra föräldrar som drabbas av samma förlust. För oss andra öppnar den våra ögon och kanske ger oss mod att dela sorgen genom att finnas med som medmänniska. Jag önskar er allt gott!

Mor och dotter-dygn

Vid lunch idag ska jag hämta upp dottern vid stationen i Jönköping. Vi ska åka till Norrköping och gå på releasefesten för Marcus Birros nya bok "Svarta vykort". Det som är så roligt är att han har bjudit in alla som vill komma till denna fest. Har man följt hans blogg under en längre tid vill man gärna vara med och fira just denna bok. Och förresten, vem vill inte gå och lyssna på Birro när han läser ur sin nya bok?

Vi stannar kvar i Norrköping över natten och har bokat in oss på hotell. Kvällen kommer garanterat att bestå av snacks och melodifestivalen.

Det lär bli en trevlig namnsdag.