Klart att Kristdemokraterna ska vara med på Pridefestívalen

I fredagens nummer av tidningen Kristdemokraten skriver jag och några partikollegor att Kristdemokraterna givetvis bör vara med på Pridefestivalen. Du hittar artikeln här.

Det behövs en ny prioriteringsutredning

Veckans ledare i Kristdemokraten tar upp frågan om att det behövs en ny prioriteringsutredning. Läs den här.

Ett av regeringens viktigaste beslut...

...är satsningen på kampanjen Hjärnkoll. En kampanj för att förändra attityderna kring psykisk ohälsa. Om det handlar veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten. Du kan läsa den här.

Ledarkrönika om aktivt skapande hela livet

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten handlar om betydelsen av kultur hela livet. Läs den här.

Veckans ledare i Tidningen Kristdemokraten

Den här veckan är det jag som skrivit ledaren i Tidningen Kristdemokraten. Temat är politikens gränser, kultur och litterär kanon. Läs gärna och kommentera. Du hittar den här.

Veckans ledarkrönika

Veckans ledarkrönika i Kristdemokraten är signerad av undertecknad och handlar om RUT. När tidningen skickades till tryck hade inte vänsterpartierna "kommit ut ur garderoben". Du kan läsa ledarkrönikan här.

Veckans ledare

Veckans ledare i Kristdemokraten är skriven av undertecknad. Den handlar om kvinnor och ADHD. Du kan läsa den här.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka är det jag som skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Temat är Skolinspektionens rapport om de brister som finns i skolors arbete mot kränkande behandling. Du kan läsa ledarkrönikan här.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka är det jag som står bakom ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Texten finns inte utlagd så jag lägger ut den här:

Svensk hälso- och sjukvård ska vara hälsoinriktad och hälsofrämjande, det vill säga det förebyggande arbetet är centralt. Socialstyrelsens rapport ”Hälso- och sjukvårdsrapport 2009” visar att det finns en stor förbättringspotential inom just det hälsofrämjande arbetet.

Exempelvis skulle minst en tredjedel av hjärt-kärlsjukdomarna kunna förhindras med förändrade levnadsvanor och vart tredje fall av de tolv största cancersjukdomarna kan förebyggas om sjukvården aktivt arbetade med att stödja och främja hälsosamma levnadsvanor. Hjärt-kärlsjukdomarna och cancervård medför ofta stort mänskligt lidande och tar i anspråk en stor del av vårdens resurser. Man måste fråga sig, varför arbetar man inte mer aktivt med hälsofrämjande insatser? Hälsofrämjande insatser frigör på sikt vårdresurser som kan användas till nya behandlingar etc. Vilken prioritet ges hälsofrämjande satsningar i budgetsammanhang?

I budgetdiskussioner är det nästan alltid lättare att prioritera resurser till något som man direkt kan avläsa resultat av, exempelvis en investering i robotassisterad kirurgi, än att prioritera förebyggande arbete som ger resultat på lång sikt. Det tar oftast längre tid än en mandatperiod för att skörda frukten av ett systematiskt, målmedvetet och strategiskt hälsofrämjande arbete. Därför krävs det politisk vilja och mod att våga prioritera det förebyggande hälsofrämjande arbetet.

Förebyggande arbete bygger till största del på information och kunskapsöverföring, men innehåller även stöd och behandling. Det handlar exempelvis om att man vid vårdbesök rutinmässigt diskuterar levnadsvanor (kost, motion, alkohol och droger) och vilka risker det finns med ett ohälsosamt leverne. Enligt rapporten vill 90 procent av befolkningen diskutera levnadsvanor med vårdpersonalen, men endast 30 procent av patienterna uppger att levnadsvanor diskuterats när de sökt vård. Här krävs tydligare riktlinjer från politikerna och systematisk uppföljning.

För att hälsofrämjande insatser ska ge resultat, krävs det att vi, du och jag, tar ett egenansvar för vår hälsa utifrån vår kunskap och förmåga. Vi har, var och en, ansvar för hur vi lever. Det är dags att lyfta upp egenvården och egenansvaret på agendan. Man kan göra mycket själv för att må bättre. Hälso- och sjukvården kan bidra med kunskap, stöd och råd, men till syvende och sist är det vi själva som väljer levnadsvanor. Om var och en drar sitt strå till stacken för ett mer hälsosamt liv, räcker våra gemensamma resurser för vården längre.

Veckans ledare

Lägger ut texten till veckans ledare i Kristdemokraten, då den inte ligger ute på webben ännu.

Vi har år efter år kunnat läsa rapport efter rapport om att barn och ungdomars psykiska ohälsa inte är vad den borde vara. Det är allt för många barn och unga som mår psykiskt dåligt och det är på många håll i landet helt oacceptabla väntetider för att få hjälp av BUP. Regeringens skärpning av kraven för vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin är en viktig signal om att det måste bli förbättringar inom detta område. För en förälder till ett barn som är psykiskt sjukt kan även den nya vårdgarantins 30 dagar kännas lång. Målsättningen och ambitionen för landstingen måste vara att det inte ska vara väntetider alls.

När ett barn mår psykiskt dåligt måste det vara hög tillgänglighet till vården. Det finns ett stort värde av att fånga upp barn med psykisk ohälsa i ett tidigt skede för att sätta in rätt hjälp och stöd. Därför är regeringens satsningar på att utse ett antal modellkommuner för att stärka första linjens psykiatri oerhört viktig. Tanken är att hitta bra modeller för bättre samverkan mellan skolhälsan och primärvården för att i ett tidigt skede kunna ge hjälp. Man kan på så sätt ge rätt vård på rätt nivå. Det är långt ifrån alla barn med psykisk ohälsa som behöver hjälp av BUP. BUP måste få vara den specialistmottagning som den är ämnad att vara. Det är BUP som ska ta hand om de svåraste problemen. Om ”lättare” fall kan klaras av inom skolhälsan och primärvården kan tillgängligheten till BUP öka. Det förebyggande arbetet är nog så viktigt, inte minst att stödja föräldrarna i sin föräldraroll.

Det är bra att barn och ungdomar prioriteras, men man får inte glömma bort gruppen unga vuxna. De faller utanför de riktade satsningar som nu görs för barn och ungdomar. Det är viktigt att lyfta fram övergången mellan BUP och vuxenpsykiatrin. Kontrasterna kan bli stora och det är viktigt att övergången för patienten sker på ett tryggt sätt utan skarpa gränser.
Gruppen unga vuxna visar på en ökande psykisk ohälsa och med tanke på det rådande arbetsmarknadsläget med stigande ungdomsarbetslöshet lär inte den psykiska hälsan bli bättre. Risken finns att den stigande ungdomsarbetslösheten leder till att fler drabbas av oro, sömnlöshet, depression och missbruk. Det är viktigt att regeringen noggrant följer denna grupp och sätter in riktade insatser om så behövs. Vi har inte råd att tappa gruppen unga vuxna. De tillhör ju framtiden.

Fredagens ledarkrönika (vecka 9)

Här är fredagens ledarkrönika. Den handlar om Kulturutredningens förslag om kulturportföljer.

Ledarkrönika om kärnkraftsutspelet

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten tar upp kärnkraftsutspel och interndemokrati. Du hittar den här.

Tillsätt en ungdomsminister!

Veckans ledare i Kristdemokraten föreslår att regeringen bör tillsätta en ungdomsminister som får ett samlat ansvar för ungdomsfrågorna. Läs den här.

Ledarkrönika om äldreomsorg

Jag har skrivit veckans ledarkrönika. Ämnet är äldreomsorg och att man måste se till hela människans behov när man gör biståndsbedömning. Du hittar krönikan här.

Veckans ledare

Denna veckas ledare i Kristdemokraten är signerad av mig och ämnet är behovet av en sammanhållen nationell musikpolitik. Du kan läsa den här.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka var det min tur att skriva ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Ämnet är självmord och självmordssajter.

Då texten inte finns utlagd på tidningens hemsida ännu, lägger jag ut hela texten här.

Kan vi förbjuda självmordssajter?

Varje år är det ungefär 1500 personer som tar sitt liv. I åldersgruppen 15-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Trots det är suicid, självmord, fortfarande ett tabubelagt område att prata om. Inte sällan känner efterlevande en skuld och skam. Kunde vi ha gjort mer? Regeringen har skrivit in en nollvision för självmord i folkhälsopropositionen. Det är bra, men det förpliktigar och lägger ett ansvar på hela samhället, på dig och mig, att jobba förebyggande. Ett förtroligt samtal mellan två människor om liv och död, ångest och depression, kan vara en första livräddande insats.

Massmedia har på senare år tagit upp självmordsproblematiken och att förebyggande insatser krävs. Samtidigt kan rapporteringen om självmord bidra till att en person går från tanke till handling. Man brukar prata om "självmordssmitta". Men hur gör vi med "självmordssmittan" som sprids via nätet? Internet är en fantastisk uppfinning, men också ett svart redskap för den som funderar på att ta sitt liv. Det finns en mängd självmordschattar och forum. Du kan med hjälp av ett par klick hitta fram till självmordsguider med detaljerade råd om hur du med olika metoder kan ta ditt liv på bästa sätt. Tiden från tanke till handling förkortas, inte sällan med hjälp av anonyma personer som pushar till handling.

Det är många som har berörts och upprörts av Uppdrag gransknings program om hjälp till självmord via så kallade självmordssajter på Internet. Man intervjuade en person som bistått med "recept" på hur man begår ett säkert självmord. En man (kanske fler?) hade med hjälp av det tagit sitt liv. Han ansåg inte att han hade något ansvar för att en person hade tagit sitt liv efter deras mejlväxling. Vilket ansvar har man för sina medmänniskor som är deprimerade och mår dåligt? Har man något ansvar? Eller är det verkligen så enkelt som att säga att "alla har rätt att bestämma själv om man vill leva eller dö"? Det var vad denne anonyma "hjälpare" ansåg. Det fria valet. Tänker man klokt och rationellt när man är djupt deprimerad? Vilken hjälp är råd om det perfekta självmordet till en person som mår så dåligt att han eller hon inte orkar leva längre? Människor som överlevt ett självmordsförsök säger inte sällan att de egentligen vill leva, men inte såg någon annan utväg just då. Hur hjälper vi dem?

Lagstiftning är inte lösningen på alla samhällsproblem. Inte heller är självmordssajter orsaken till självmord, men kan utgöra en avgörande trigger. Ska det vara straffbart att publicera självmordssajter? Det är det i Australien. Om man menar allvar med nollvision för självmord borde regeringen ta initiativ till att utreda möjligheten att förbjuda självmordssajter. Vi kan inte bara rycka på axlarna åt dem, hänvisa till yttrandefriheten och det fria valet samtidigt som människor tar sitt liv.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka är det undertecknad som skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Temat är kulturell infrastruktur.

Då texten inte finns utlagd på tidningens hemsida ännu, så lägger jag ut den här:

Kulturell infrastruktur

Infrastruktur är ordet som är på mångas läppar just nu. De flesta har en åsikt om vilka satsningar som ska göras på väg och järnväg. Satsningar som är viktiga för ett samhälles fortsatta utveckling. Men, kulturell infrastruktur talas det inte så mycket om. Vad är kulturell infrastruktur? Jo, det är alla bibliotek, teatrar, konserthallar, bygdegårdar, folkparker, biografer, museer, arkiv etc. Alla institutioner och arenor som tillgängliggör kultur i alla dess olika former i hela landet. Gör kultur tillgänglig både för upplevelse och medverkande eller eget skapande. Dessa arenor utgör en viktig mötesplats för människor. Här kan möten mellan människor i olika åldrar eller av etnisk bakgrund ske på ett naturligt sätt. Kulturen kan bidra till att överbrygga klyftor. Möten mellan människor utgör en grundsten i en vital demokrati. Därför är det av grundläggande betydelse att stat, kommun och landsting fortsatt garanterar att det finns en kulturell infrastruktur, kulturella mötesplatser, i hela landet. Man ska inte behöva bo i en storstad för att kunna ta del av ett rikt kulturliv.

Vi människor har både fysiska, psykiska och andliga behov. Vi har behov som inte kan fyllas av materiella tillgångar. Det är här som kulturen utgör en avgörande del i människors tillvaro. Genom kulturen kan människor utvecklas och finna mening i tillvaron. Forskning visar att kulturella upplevelser gör människor friskare. Därför är den kulturella infrastrukturen lika viktig som utbildning och kommunikationer i ett välfärdssamhälle, vilket är lätt att glömma bort när olika satsningar och behov ställs mot varandra.

För många är det ett rött skynke och ett stort NEJ att prata om nyttan av kultur. Man menar att kultur har ett egenvärde och kan inte värderas i kronor och ören. Självklart har kultur ett egenvärde och egenvärdet hotas inte av att man talar om nyttan av kultur. Vi kan inte värdera en enskild persons kulturupplevelse i pengar, men får ändå inte göra misstaget att undervärdera kulturens samhällsekonomiska betydelse. Kultur är närande, inte tärande på samhällsekonomin. Men, det är inte så det låter när kulturbudgeten ska fastställas. Då ses kultur enbart som en kostnad, vilket är helt fel. Vi gör kulturen en otjänst om och när vi sätter upp kulturen på en vacker piedestal. Kultur är ingen sektor vid sidan om all annan verksamhet. Kultur genomsyrar ju alla sektorer på ett eller annat sätt. Kultur har betydelse för en orts profil, folkhälsan, besöksnäringen, attraktivitet, utveckling, arbetsmarknad etc. Kultur är med andra ord både guldkanten på vardagen och en näring. Frågan är då varför kulturen spelar en så passiv och undanskymd roll i de regionala utvecklingsplanerna? Har inte de lokala och regionala politikerna insett kraften och möjligheten som ligger i ett rikt kulturliv?

Veckans ledarkrönika om familjen

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten är på temat familjen. P1 sänder en serie i sommar som heter "Heliga familjen"och den väcker en hel del funderingar. Därav min krönika.
Det går tyvärr inte att länka till den, så jag lägger ut hela texten här.

Det farliga äktenskapet

På vilket sätt utgör äktenskapet och familjen ett hot mot ett jämställt samhälle? Ja, den frågan måste man ställa sig efter att ha lyssnat på P1:s sommarserie ”Heliga familjen” Vad är egentligen syftet med serien? Jo, programledarna förkunnar att ”Folk är trötta på lyckohycklet kring den romantiserade kärleken, det finns en längtan efter att våga problematisera familj, tvåsamhet och den brist på jämställdhet som finns i de flesta relationer. Tiden är mogen nu. Vi ses på barrikaderna” Programmet ska hårdgranska familjen och jämställdheten. Frågan är om denna problematisering om romantisering av tvåsamhet även gäller samkönade par? Finns det verkligen ett ”lyckohyckel kring den romantiserade kärleken”? Allt fler väljer att gifta sig, samtidigt som antalet skilsmässor har varit tämligen konstant sedan 1970-talet. Är folk lurade?

Vi får följa med hem på lunch hos Gudrun Schyman som är emot äktenskapet, eftersom äktenskapet är en kontrollfunktion i det patriarkala samhället. Schyman ska ställa till med fest för att fira att hon inte ska gifta sig men hylla kärleken. Programledarna utbrister glatt ”Gud vad underbart!” och ”Det låter fint”. Varför är det inte ”ett lyckohyckel kring romantiserad kärlek” att leva ihop som ogift par? Är det äktenskapet och familjen som institution som är ett stort problem? Varför?

Man borde egentligen inte bli förvånad över budskapet i denna sommarserie när en av programledarna är författaren till boken ”Bitterfittan”. I boken får vi veta att "Jag känner inte till några lyckliga familjer eller äktenskap. Inga. Inga i min närhet, farmor, farfar, mormor, morfar, mamma, pappa, fastrar och farbröder, vänner. Alla olycklig gifta. Lurade av kärleksmyten." Vad är då ett lyckligt äktenskap? Och vem kan stå utanför och bedöma om ett äktenskap är lyckligt eller ej? I boken är ett lyckligt äktenskap, ett äktenskap där man lever rättvist d v s rättvist synonymt med jämlikt. Kan man inte vara lyckligt gift om man inte lever ett rättvist familjeliv? Det är synd om alla kvinnor som inte inser det privata förtrycket och mannens överordning i familjen. Som inte inser att varje dag är en kamp för rättvisa. Som inte tar tillvara alla möjligheter och gör "rätt" val i livet. Som gått på ”kärleksmyten”.

Sveland anser att äktenskapet är fullt av hyckleri, förtryck, misshandel, våldtäkter och obetalda tråkiga hushållssysslor. Ändå gifter sig folk. För människan är en social varelse och det är naturligt att bilda gemenskaper, familjer. Övergrepp inom familjen kan aldrig ursäktas, men det är inte familjen eller äktenskapet som institution som är orsaken. Övergrepp sker även i samkönade familjer. Det handlar om enskilda människors fel och brister. Samma sak vad gäller ojämlikhet. Vad är Svelands alternativ? Som Hägglund sa i Almedalen: ”Familjen kommer att fortsätta att vara den viktigaste samhällsinstitutionen vare sig vi vill eller inte. De flesta av oss vill.”

Veckans ledarkrönika

Denna vecka har undertecknad skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten och ämnet är FRA och Kristdemokraternas tystnad i frågan. Tyvärr, finns den inte utlagd på nätet ännu så att jag kan länka till den så jag lägger ut ledarkrönikan här:

Svårbegriplig tystnad om FRA

Nu har det gått en månad sedan den så kallade FRA-lagen röstades igenom i riksdagen. Kritiken har inte bedarrat, vilket statsministern hoppades på. Tvärtom är kritiken fortsatt massiv. Den lilla piruetten med återremiss var och är inte tillräcklig för att lugna kritikerna. Debatten fortsätter och kritikerna, från höger till vänster, sluter sig samman i upprop för individens frihet. Regeringen duckar.

Inför riksdagsbeslutet ven partipiskorna öppet inom tre av allianspartierna. Att det skulle vara en samvetsfråga med fri röstning var visst otänkbart. Här var det regeringens ära som sattes främst. Det fanns tydliga kritiker inom Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Det var som att följa en dokusåpa med beordrade frukostmöten med partiledare, tårar i talarstolen och hårda ord. Trupperna skulle samlas. Alliansen skulle uppträda enigt. Från Kristdemokraterna var det dock tyst. Inte en enda kristdemokratisk riksdagsledamot var öppet kritisk mot beslutet innan det fattades. Varför inte? Fanns det ingen kritik? Eller var det den starka lojaliteten med regeringen som vägde tyngst? Vad är det den kristdemokratiska riksdagsgruppen har förstått som inte övriga kritiska medborgare förstått?

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har tydligt tagit ställning emot den nya lagen om signalspaning. Det hedrar dem. Utdelningen av Orwells ”1984” till riksdagsledamöterna var förgäves. Vid rikstinget var flera tunga kristdemokratiska lokalpolitiker starkt kritiska till riksdagsbeslutet om FRA-lagen. Men det fanns inte utrymme för att diskutera frågan på rikstinget. När ska frågan då diskuteras? Märkligt nog har det inte förts någon intern debatt om behovet av en ny signalspaningslag inom Kristdemokraterna innan partiledningen och riksdagsledamöterna bestämde sig för att ställa sig bakom beslutet. Tid till debatt har funnits, men helt uppenbart har partiledningen missbedömt behovet av debatt. Hur kan det komma sig?

Efter riksdagsbeslutet är det flera tunga f d toppolitiker som öppet kritiserat FRA-beslutet. Exempelvis tog Alf Svensson bladet från munnen och var kritisk till hur regeringen hanterat frågan. Det var så dags då. Han röstade inte nej. Att vara utkvittad är ett passivt ja. Senast är det flera tunga folkpartister som går ut och kräver att regeringen måste backa om FRA-lagen. Men från ledande kristdemokrater är det oroväckande tyst. Varför?

Man kan bara konstatera att FRA-debatten har hanterats otroligt dåligt av regeringen. Oppositionen tackar och bockar. FRA-beslutet kommer fortsatt att ligga som ett tungt sänke för regeringen om man inte är beredd att ompröva frågan. Vara villig att lyssna och ödmjukt ta till sig av kritiken. Våga ändra sig om man har haft fel. Det vore unikt och starkt gjort.

Var fanns civilkuraget?

Jag har gått och grunnat på om jag ska skriva något om vad jag tycker om riksdagens beslut om "FRA-lagen". Jag har försökt hålla mig ifrån detta ämne p g a stor besvikelse över det ställningstagande mitt parti tagit i denna viktiga fråga. Det kan lätt bli för hårda ord när man är besviken.
Sönerna har frågat vad jag tycker och jag har svarat öppet och ärligt vad jag tycker. De är mycket kritiska. Idag fick jag ett mejl med följande kommentar från en trogen bloggläsare: "I din blogg brukar du dock blanda och beröra det mesta av aktualitet. Jag saknar därför något om den genomröstade FRA-lagen som väl ändå är en större händelse och besvikelse än att Ryssland tillintetgjorde Sverige i EM."

Så rätt, den genomröstade FRA-lagen påverkar så mycket mer än debaclet i Innsbruck. Det kommer förhoppningsvis nya mästerskap för Sverige. Men de ingrepp som FRA-lagen gör i enskilda människors privatliv och integritet är svåra att reparera. Vi förstärker Storebror-samhället med dess övervakning och kontroll. Vart är vi på väg?!? För mig är det en gåta att det är Alliansen som drivit igenom denna lag. Jag förstår det inte. Än mindre förstår jag mitt partis ställningstagande. Den lilla piruetten med återremiss och tårarna i talarstolen ger jag inget för. Lagen röstades igenom och de förslag som lades till var bara kosmetika. Det är en lag som förskräcker!

Jag är stolt över att det Kristdemokratiska Ungdomsförbundet tagit tydlig och aktiv ställning i denna fråga. Tänk om "mina" riksdagsledamöter visat samma civilkurage!

Läs gärna Maria Wilhelmsons utmärkta ledare ang. FRA-lagen i tidningen Kristdemokraten.