Omsorg om vår nästa?

Läser i Expressen om Börje 85 år som dött av följderna av bristande omvårdnad om man ska tro vad som skrivs. Jag ursäktar inte att/om vårdboendet har brustit i omvårdnaden. Inte alls. Men det som gör mig smått upprörd (och det kan verka mycket plumpt) är att sonen och hans familj nu vill anmäla vårdboendet. Det kan kanske vara befogat. Men, när sonen i artikeln säger att han såg sin pappa sista gången några dagar före julafton och pappan avled 10 januari får iallafall jag en massa frågetecken i huvudet. Särskilt om han uppger att pappan blivit allt mer deprimerad och slutat äta och dricka. Varför var han då inte hos sin far den sista tiden? Kan låta hårt. Men har vi inte ett särskilt ansvar för våra föräldrar? Är ansvaret samhällets när det blir jobbigt?

Artikeln i Expressen gör mig bedrövad. Dels för att Börje verkar ha lidit den sista tiden i sitt liv, men också för att artikeln (om den är sanningsenlig) kanske visar på ett dystert tidens tecken. Att vi inte verkar ta oss tid för våra gamla och sjuka föräldrar, utan överlämnar det helt åt samhället. Samhällets omsorg kan aldrig ersätta barnens närvaro och omsorg den sista tiden i livet. För mig är detta ofattbart. Vet själv hur mina föräldrar släppte allt när min farmor var dålig och hur de vakade vid hennes sida ända in i det sista. Hon hade en nära anhörig vid sin sida till sista andetaget. Jag brottas redan med tankar och funderingar på att vi bor 17-20 mil från våra föräldrar och de blir inte yngre för varje dag som går. Har inte vi barn ett särskilt ansvar för våra föräldrar på ålderns höst? De har ju fött, fostrat och haft omsorg om oss. Älskat oss, även när vi kanske inte förtjänat det.

Jag hoppas innerligt att artikeln inte är sanningsenlig.