Ömma tår och krokodiltårar

Mats Odells uttalande igår om "Tobleronepolitik" var en bra metafor för det vänsterkartellen sysslar med. Vänsterkartellen ger löften på löften men kan inte ge svar på hur alla goda gåvor ska finansieras.
Jag förstår faktiskt inte den upprördhet som nu uttalas från socialdemokrater, statsvetare och kommunikationsexperter. Vad är det som är så upprörande och lågt? Har vi inte hört värre saker uttalas i svensk politik utan att det har väckt ramaskri och krav på ursäkter?

Att sossarna nu gråter krokodiltårar och kräver en ursäkt är inte lite pinsamt. Snarare är det väl så att Odells uttalande var så träffande att det gjorde ont att höra. Där av de ömma tårna och den massiva reaktionen för att försöka flytta fokus från det frågan gäller - finansieringen av alla vidlyftiga vallöften.

Till sist. Att som Paul Ronge säga att "det var ett absolut bottennapp och bland det lägsta han hört", får mig att undra om han har öronproppar?
Inte sällan får t ex vi kristdemokrater vackert finna oss i att bli kallade både det ena och det andra. Varför har Ronge aldrig reagerat på det?