Jag förstår ärligt talat inte missnöjet och kritiken

Ingen har väl kunnat undgå att det är lite trickigt i Kristdemokraterna nu. Och media är ju inte snara att hitta medlemmar eller förtroendevalda som vill se en annan tingens ordning (inte alltid klart vilken). Vi som gärna ser att Hägglund fortsatt ska leda Kristdemokraterna är inte intressanta. Det är ju så dramaturgin fungerar. Men speglar media hur det är i partiet? Nej, jag tycker inte det. Både på kommundagarna i Norrköping och på Rikstinget var det stora stående ovationer när Hägglund höll sina anföranden och på Rikstinget valdes Hägglund enhälligt. Varför fanns det ingen motkandidat som trädde fram och tog en ärlig kamp då? Inte sällan ställs det krav på mer tydlighet, tydlighet i/om vad? Ärligt talat så förstår jag inte så mycket av den kritik som lyfts fram mot just Göran Hägglund. Har inte vi alla förtroendevalda ett ansvar för att genomföra kristdemokratisk politik och kommunicera den med våra väljare?

Jag är övertygad om att utan Göran Hägglund hade inte Kristdemokraterna suttit i regeringen idag. Göran är en tillgång för partiet. Det är inte hos Göran Hägglund som partiets problem ligger. Vi bör nog rannsaka oss var och en och se om vi gjort vårt bästa för att lyfta kristdemokratisk politik!

Jag förstår ärligt talat inte pratet om att kristdemokraterna inte får igenom sin politik och borde lämna regeringen. Än mer förvånande är det när förtroendevalda kristdemokrater som borde ha kunskap om vad som händer och sker saluför dessa märkliga idéer. Man ser tydligen det man vill se.
Låt mig ge ett par exempel. Utan Kristdemokraterna i regeringen hade det inte blivit någon förändring av fastighetsskatten, utan vi hade haft samma knepiga modell där man betalade skatt på en fiktiv värdering av fastigheten. Låt vara att vi inte fick igenom vårt förslag till 100 procent, men en rejäl förändring blev det. Är det ett misslyckande? Jag tycker inte det.
Ett annat exemel är årets budgetförhandlingar. Kristdemokraterna hade tre krav och vi fick igenom 2,5. Kristdemokraterna har drivit att sjukförsäkringen ska rättas till så att människor inte faller mellan stolarna och fått gehör för det. Kristdemokraterna har drivit kravet om ökade bostadsbidrag till barnfamiljer och unga vuxna utan barn och har fått igenom det. Kristdemokraterna såg till att de pensionärer som har det allra sämst ställt ekonomiskt får höjt bostadstillägg, samt ett skarpt löfte om sänkta skatter på pensioner 2013 eller 2014. När det gäller pensionärerna nådde vi inte ända fram, men en bit. Utan Kristdemokraterna i regeringen hade det blivit 0 kr till de pensionärer som har det allra sämst. Är det ett misslyckande? Jag tycker faktiskt inte det. Lägg därtill satsningen på avdragsrätt på gåvor till ideella organisationer, 500 miljoner för att stärka skyddet för utsatta barn och andra satsningar inom det sociala området. Tydlig kristdemokratisk politik.

Att lämna regeringen är som att sätta sig på läktaren istället för att spela matchen man är uttagen till. På läktaren gör man inga mål, men man riskerar inte heller att göra självmål. Man behöver inte pröva sin förmåga. Men man vet hur man ska vinna matchen. Varför ska man då inte spela när tillfället ges?!? Det kan ju faktiskt bli ett par assists... Nej, just det. Det är ju bara målen som räknas.

Alf Svensson lär ha liknat ideologin med ett finporslin. Man kan välja att ha sitt finporslin i ett vitrinskåp, orört och intakt, för beskådning eller man kan välja att använda det och riskera att det kan bli lite kantstött. För mig är det en liknelse som säger en hel del. Jag väljer det senare, både vad gäller politik och porslin. Vad ska man med en finservis till som man inte törs använda?!?