Köksbordets lov och traditioner

Jag gillar den italienska matkulturen. Ja, den är så mycket mer än gudomligt god mat. Jag har följt serien "Två hungriga italienare" på svt (se inte programmen på fastande mage!) och de sjunger verkligen köksbordets, matens och familjens lov. Att det är runt det stora bordet som livet rör sig. Fundera själv på var de mest intressanta och viktiga samtalen förs. Jo, runt matbordet och i köket.

Vi har Paolo Robertos stor italienska kokbok och den kan jag varmt rekommendera. Härliga recept tillsammans med målande beskrivningar om det italienska livet, familjen och maten. Hans recept hittar du här.

Stefano Catenaccis stora italienska kokbok kan också varmt rekommenderas om man gillar det italienska köket. Underbara bilder och texter. Även hans recept finns samlade här.

Som ni förstår gillar jag det italienska köket och vi har ett antal kokböcker med italiensk mat. Vet inte om jag törs räkna efter hur många vi har...

Både de två hungriga italienarna, Roberto och Catenacci skriver om hur matrecepten och traditionerna går vidare inom familjen. Hur viktiga farmors och fastrars recept är. Att laga mat tillsammans och föra kunskapen vidare. Är vi lika måna om det här i Sverige? Själv har jag ett antal kakrecept som jag  fått från farmor och mormor som jag använder när jag ska baka till kalas. Recept som betyder mycket och som jag sparat. Men för vi den svenska mattraditionen, den svenska husmanskosten, vidare i generationer? Själv får jag nog erkänna att vi allt för sällan äter gammal hederlig husmanskost här hemma. När barnen var små var de ofta med och lagade mat och visst har de frågat om recept. Men betyder vår matkultur lika mycket för oss?

I Italien finns ofta saluhallar och marknader där man kan köpa kött, fisk, skaldjur, frukt och grönsaker till en billig penning. Jag älskar att gå runt i dessa saluhallar och insupa atmosfären och drömma om att så här skulle jag vilja ha det hemma, för här i Sverige är det ju mycket dyrare att gå till en saluhall och göra sina inköp till en god middag. Istället blir det en tur till en stormarknad för att leta upp ingredienser. Inte samma tjusning, men kanske mer rationellt? Vet att E nere i Tursi tycker att jag måste ta det mer lugnt. Han tycker att svenskar (hur många har han träffat?) har för bråttom i livet. Livet tar tid. "Piano, piano" som han säger till mig.

Igår, när snön yrde utanför knuten, bjöd vi ett par goda vänner på en italiensk middag. Vi testade nya recept och de föll gästerna väl i smaken. Tror inte att de åkte hem hungriga. Vad vi bjöd på? Det kan du läsa om här. Och visst blev det både skratt och härliga samtal över farmors gamla blå bord när den italienska middagen intogs. Bordet var dukat med bl a våra egna bröllopsgåvor, mina föräldrars och en duk som mormor broderat. Funderar på om vi har värnat mer om de materiella arven från våra äldre släktingar (även om de inte inbringar mer än ett fåtal kronor om de skulle säljas, om några alls?) än de immateriella som recept och berättelser?