Nyligen publicerade insändare

Skrivbordsdag på kansliet i dag och jag har passat på att rensa i pappershögarna samt att uppdatera min hemsida med ett par nyligen publicerade insändare i JP.

• Svar på insändare om handlingsprogram för sexuell hälsa
• Svar på insändare om röstfiske genom sjukvårdspolitik
• Insändare om psykiatri och självmord

Tyvärr kan jag inte länka till de insändare som besvaras eftersom JP inte har någon nätupplaga.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka var det min tur att skriva ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Ämnet är självmord och självmordssajter.

Då texten inte finns utlagd på tidningens hemsida ännu, lägger jag ut hela texten här.

Kan vi förbjuda självmordssajter?

Varje år är det ungefär 1500 personer som tar sitt liv. I åldersgruppen 15-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Trots det är suicid, självmord, fortfarande ett tabubelagt område att prata om. Inte sällan känner efterlevande en skuld och skam. Kunde vi ha gjort mer? Regeringen har skrivit in en nollvision för självmord i folkhälsopropositionen. Det är bra, men det förpliktigar och lägger ett ansvar på hela samhället, på dig och mig, att jobba förebyggande. Ett förtroligt samtal mellan två människor om liv och död, ångest och depression, kan vara en första livräddande insats.

Massmedia har på senare år tagit upp självmordsproblematiken och att förebyggande insatser krävs. Samtidigt kan rapporteringen om självmord bidra till att en person går från tanke till handling. Man brukar prata om "självmordssmitta". Men hur gör vi med "självmordssmittan" som sprids via nätet? Internet är en fantastisk uppfinning, men också ett svart redskap för den som funderar på att ta sitt liv. Det finns en mängd självmordschattar och forum. Du kan med hjälp av ett par klick hitta fram till självmordsguider med detaljerade råd om hur du med olika metoder kan ta ditt liv på bästa sätt. Tiden från tanke till handling förkortas, inte sällan med hjälp av anonyma personer som pushar till handling.

Det är många som har berörts och upprörts av Uppdrag gransknings program om hjälp till självmord via så kallade självmordssajter på Internet. Man intervjuade en person som bistått med "recept" på hur man begår ett säkert självmord. En man (kanske fler?) hade med hjälp av det tagit sitt liv. Han ansåg inte att han hade något ansvar för att en person hade tagit sitt liv efter deras mejlväxling. Vilket ansvar har man för sina medmänniskor som är deprimerade och mår dåligt? Har man något ansvar? Eller är det verkligen så enkelt som att säga att "alla har rätt att bestämma själv om man vill leva eller dö"? Det var vad denne anonyma "hjälpare" ansåg. Det fria valet. Tänker man klokt och rationellt när man är djupt deprimerad? Vilken hjälp är råd om det perfekta självmordet till en person som mår så dåligt att han eller hon inte orkar leva längre? Människor som överlevt ett självmordsförsök säger inte sällan att de egentligen vill leva, men inte såg någon annan utväg just då. Hur hjälper vi dem?

Lagstiftning är inte lösningen på alla samhällsproblem. Inte heller är självmordssajter orsaken till självmord, men kan utgöra en avgörande trigger. Ska det vara straffbart att publicera självmordssajter? Det är det i Australien. Om man menar allvar med nollvision för självmord borde regeringen ta initiativ till att utreda möjligheten att förbjuda självmordssajter. Vi kan inte bara rycka på axlarna åt dem, hänvisa till yttrandefriheten och det fria valet samtidigt som människor tar sitt liv.

Motion om nollvision för suicid

Vänsterpartiet hade motionerat om att landstinget ska ta fram en nollvision för suicid, självmord, bland unga. Utskottet som arbetat fram yttrandet över motionen föreslår att man ska utreda hur en nollvision för suicid kan förverkligas i Jönköpings län. Man breddar frågan så att den omfattar alla åldersgrupper. Det är en viktig fråga.

Här är mitt inlägg i motionsdebatten:

Ordförande, ledamöter

Jag vill börja med att yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag till beslut.

Suicid, självmord, är fortfarande ett tabubelagt område att prata om trots att tre gånger så många dör genom självmord jämfört med hur många som dödas i trafiken varje år.
Internet är en fantastisk uppfinning, men också ett svart redskap för den som funderar på att ta sitt liv. Det finns en mängd självmordschattar och forum. Du kan med hjälp av ett enkelt klick hitta fram till självmordsguider med råd om hur du med olika metoder kan ta ditt liv. Tiden från tanke till handling förkortas, inte sällan med hjälp av anonyma personer som uppmuntrar till handling. En av de välbesökta självmordsguiderna inleds med följande: Guiden är skriven för den som funderar på självmord men inte vet hur dom ska gå tillväga. Jag kan inte garantera att informationen är absolut korrekt, men jag hoppas att den kan fungera som en vägledning på vägen till det perfekta självmordet och mindre lidande för dig som planerar att ta ditt liv eller för vem som helst som kommer att läsa den... Det är skrämmande läsning.

Jag vet inte om du såg Uppdrag granskning för någon vecka sedan. Det handlade om just medhjälp till självmord via så kallade självmordssajter. Man intervjuade en person som bistått med ”recept” på hur man begår ett säkert självmord. Han sa att han var för pro choice - att alla har rätt att bestämma om man vill leva eller dö. Att man har ett ansvar för sitt liv och död. Visst har man ansvar för sitt eget liv, men det är en skrämmande syn på hur man hjälper en medmänniska som är deprimerad och mår dåligt. Vilken hjälp är råd om det perfekta självmordet till en person som mår så dåligt att han eller hon inte orkar leva längre? Tänker man klokt och rationellt när man är djupt deprimerad?
Det är därför som det preventiva arbetet måste prioriteras. Vi måste träna oss i att samtala om existentiella frågor, om liv, död och självmord och skaffa oss grundläggande kunskap om ångest, depression, självmordstankar och självmordsförsök. Det är i det förtroliga samtalet mellan två människor som den första ”livräddningsinsatsen” kan göras.

I folkhälsopropositionen som presenterades av folkhälsominister Maria Larsson i våras, finns en nollvision för suicid med. Det var på tiden! En nollvision visar att det är bråttom och att det är ett stort samhällsproblem. Världshälsoorganisationen (WHO) har satt upp ett mål om att minska antalet självmord med en tredjedel till år 2020. I Sverige skulle det innebära ca 500 färre självmord jämfört med 2005. Vi måste gå från ord till handling.

Varje år är det mer än tre gånger så många människor som dör genom självmord jämfört med i trafiken. För trafikdöden har vi haft en nollvision och ett säkerhetsarbete i många år. Ca 70 miljoner satsas varje år på forskning kring trafiksäkerhet. Anslagen till forskning kring suicidprevention är endast ca 3 miljoner kronor per år. Här finns mer att göra om vi menar allvar med nollvision för självmord.

Det är bra att utskottet tar ett helhetsgrepp och vill att man utreder hur en nollvision kan förverkligas i Jönköpings län. Självmord är inte bara en fråga för unga. Det är ett samhällsproblem. Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år. Män över 65 år har den högsta självmordsfrekvensen per 100 000 invånare. En fjärdedel av självmorden begås av en person som är över 65 år. En studie visar att 8 av 10 av de äldre var deprimerade innan de tog sitt liv. Forskning visar att de som gjort självmordsförsök löper större risk för att begå självmord. Här är de unga överrepresenterade. Därför är det förebyggande arbetet så viktigt. Genom förebyggande insatser och ökad kunskap kan vi rädda liv.

Landstingsfullmäktige biföll styrelsens förslag om att utreda hur en nollvision för suicid kan förverkligas i Jönköpings län.

Nollvision för självmord

Senare idag presenterar folkhälsominister Maria Larsson folkhälsopropositionen. DN rapporterar att ett av förslagen i proppen är att det ska införas en nollvision för självmord. Det är på tiden! Tre gånger så många fler människor dör årligen i självmord jämfört med i trafiken. Trots detta har vi haft en nollvision för antalet döda i trafiken sedan många år. Dessutom satsas mer pengar på forskning kring trafiksäkerhet.

Det är bra att Maria Larsson tar detta initiativ. Det är en fråga som vi kristdemokrater drivit i många år. Ett viktigt förebyggande arbete som varit försummat av tidigare regeringar. En nollvision visar med tydlighet hur viktig frågan är.

Folkhälsofrågor ligger oss kristdemokrater varmt om hjärtat, så jag ser fram emot att läsa proppen.

Nollvision för självmord

Folkhälsominister Maria Larsson besked igår om att man bör ta fram en nollvision för självmord är välkommet. Staten satsar enormt mycket resurser på att få ner dödstalen inom trafiken och det är det ingen som ifrågasätter. Men en satsning för suicidprevention är minst lika angelägen. Socialstyrelsens ifrågasättande om en nollvision för suicid med hänvisning till "människans fria vilja" är tämligen märklig. Då kan vi ju lägga ner allt förebyggande arbete.

Det är tre gånger så många människor som dör i självmord som i trafiken. Forskningen om suicid har en bråkdel resurser jmf med forskningen om trafiksäkerhet. Varför är det så? Har vi inte velat se självmorden?

Det är viktigt att de handlingsplaner som arbetas fram också används. De får inte bli fina hyllvärmare. Landstinget i Jönköpings län tog fram ett vårdprogram för självmordsbenägna 1995. Ett bra program, om det också används. Enligt uppgift i gårdagens JP ska det vara viss svårighet att implementera detta i sjukvården.

Nästan hälften av Lex Maria-anmälningarna från vårt landsting de senaste två åren berör självmord eller självmordsförsök. Om det höga antalet anmälningar beror på att man är bättre på att anmäla eller att det brister i det suicidpreventiva arbetet vet jag inte. Men antalet Lex Maria-anmälningar visar att det förebyggande arbetet måste stärkas. Och det på alla nivåer. Därför är folkhälsoministerns besked om nollvision för självmord välkommet!