Äntligen seger!

Mina föräldrar har varit hos oss i Tenhult i helgen. De är dock inte så intresserade av IFK Norrköping, men följer ändå vad som händer laget. Matchen ville de inte se igår. Pappa ägnade sig åt att ordna belysning åt mig i mitt planteringsrum i garaget och byta en sladd på en fönsterlampa. Mamma skrev av recept och läste inredningstidningar. De sa; "Vi behöver inte se matchen för att höra hur det går". Hm. Jag kanske lever mig in lite för mycket i matchen...

Matchen mot Syrianska var så viktig för att hålla undan mot lagen allra längst ner i tabellen. Första halvlek var ingen höjdare. Och man får inte lämna Ijeh sopren framför mål. Det kändes som att det skulle bli en tung kväll.

Vet inte vad Janne Andersson sa inne i omklädningsrummet i halvtid, men något hände. IFK var mycket bättre i andra halvlek. Mer fart, bättre passningsspel och kämparglöd. Smedberg-Dalences frispark i mål var riktigt snygg. Och Hasanis segermål satt riktigt gott. De sista 10 minuterna gick så oerhört sakta. En nervpärs. Trodde aldrig domaren skulle blåsa av matchen. Andades ut och njöt av segern när slutsignalen ljöd. Det var länge sen den känslan fick hela kroppen att bubbla av glädje.

Riktigt härligt med en seger! Den har jag väntat på sen i april. Det har varit alltför många hedersamma förluster eller oavgjorda matcher. Vad skönt att slippa höra tjatet om sviten utan en seger. Nu bröts den! Gott!

När jag såg reprisen av matchen idag blev jag rörd över den otroliga glädjen efter Hasanis mål. Fotboll är vackert!