Ett av regeringens viktigaste beslut...

...är satsningen på kampanjen Hjärnkoll. En kampanj för att förändra attityderna kring psykisk ohälsa. Om det handlar veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten. Du kan läsa den här.

Ledarkrönika om aktivt skapande hela livet

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten handlar om betydelsen av kultur hela livet. Läs den här.

Veckans ledarkrönika

Veckans ledarkrönika i Kristdemokraten är signerad av undertecknad och handlar om RUT. När tidningen skickades till tryck hade inte vänsterpartierna "kommit ut ur garderoben". Du kan läsa ledarkrönikan här.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka är det jag som skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Temat är Skolinspektionens rapport om de brister som finns i skolors arbete mot kränkande behandling. Du kan läsa ledarkrönikan här.

Veckans ledarkrönika

Denna vecka är det jag som står bakom ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten. Texten finns inte utlagd så jag lägger ut den här:

Svensk hälso- och sjukvård ska vara hälsoinriktad och hälsofrämjande, det vill säga det förebyggande arbetet är centralt. Socialstyrelsens rapport ”Hälso- och sjukvårdsrapport 2009” visar att det finns en stor förbättringspotential inom just det hälsofrämjande arbetet.

Exempelvis skulle minst en tredjedel av hjärt-kärlsjukdomarna kunna förhindras med förändrade levnadsvanor och vart tredje fall av de tolv största cancersjukdomarna kan förebyggas om sjukvården aktivt arbetade med att stödja och främja hälsosamma levnadsvanor. Hjärt-kärlsjukdomarna och cancervård medför ofta stort mänskligt lidande och tar i anspråk en stor del av vårdens resurser. Man måste fråga sig, varför arbetar man inte mer aktivt med hälsofrämjande insatser? Hälsofrämjande insatser frigör på sikt vårdresurser som kan användas till nya behandlingar etc. Vilken prioritet ges hälsofrämjande satsningar i budgetsammanhang?

I budgetdiskussioner är det nästan alltid lättare att prioritera resurser till något som man direkt kan avläsa resultat av, exempelvis en investering i robotassisterad kirurgi, än att prioritera förebyggande arbete som ger resultat på lång sikt. Det tar oftast längre tid än en mandatperiod för att skörda frukten av ett systematiskt, målmedvetet och strategiskt hälsofrämjande arbete. Därför krävs det politisk vilja och mod att våga prioritera det förebyggande hälsofrämjande arbetet.

Förebyggande arbete bygger till största del på information och kunskapsöverföring, men innehåller även stöd och behandling. Det handlar exempelvis om att man vid vårdbesök rutinmässigt diskuterar levnadsvanor (kost, motion, alkohol och droger) och vilka risker det finns med ett ohälsosamt leverne. Enligt rapporten vill 90 procent av befolkningen diskutera levnadsvanor med vårdpersonalen, men endast 30 procent av patienterna uppger att levnadsvanor diskuterats när de sökt vård. Här krävs tydligare riktlinjer från politikerna och systematisk uppföljning.

För att hälsofrämjande insatser ska ge resultat, krävs det att vi, du och jag, tar ett egenansvar för vår hälsa utifrån vår kunskap och förmåga. Vi har, var och en, ansvar för hur vi lever. Det är dags att lyfta upp egenvården och egenansvaret på agendan. Man kan göra mycket själv för att må bättre. Hälso- och sjukvården kan bidra med kunskap, stöd och råd, men till syvende och sist är det vi själva som väljer levnadsvanor. Om var och en drar sitt strå till stacken för ett mer hälsosamt liv, räcker våra gemensamma resurser för vården längre.

Ledarkrönika om kärnkraftsutspelet

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten tar upp kärnkraftsutspel och interndemokrati. Du hittar den här.

Veckans ledarkrönika om familjen

Veckans ledarkrönika i tidningen Kristdemokraten är på temat familjen. P1 sänder en serie i sommar som heter "Heliga familjen"och den väcker en hel del funderingar. Därav min krönika.
Det går tyvärr inte att länka till den, så jag lägger ut hela texten här.

Det farliga äktenskapet

På vilket sätt utgör äktenskapet och familjen ett hot mot ett jämställt samhälle? Ja, den frågan måste man ställa sig efter att ha lyssnat på P1:s sommarserie ”Heliga familjen” Vad är egentligen syftet med serien? Jo, programledarna förkunnar att ”Folk är trötta på lyckohycklet kring den romantiserade kärleken, det finns en längtan efter att våga problematisera familj, tvåsamhet och den brist på jämställdhet som finns i de flesta relationer. Tiden är mogen nu. Vi ses på barrikaderna” Programmet ska hårdgranska familjen och jämställdheten. Frågan är om denna problematisering om romantisering av tvåsamhet även gäller samkönade par? Finns det verkligen ett ”lyckohyckel kring den romantiserade kärleken”? Allt fler väljer att gifta sig, samtidigt som antalet skilsmässor har varit tämligen konstant sedan 1970-talet. Är folk lurade?

Vi får följa med hem på lunch hos Gudrun Schyman som är emot äktenskapet, eftersom äktenskapet är en kontrollfunktion i det patriarkala samhället. Schyman ska ställa till med fest för att fira att hon inte ska gifta sig men hylla kärleken. Programledarna utbrister glatt ”Gud vad underbart!” och ”Det låter fint”. Varför är det inte ”ett lyckohyckel kring romantiserad kärlek” att leva ihop som ogift par? Är det äktenskapet och familjen som institution som är ett stort problem? Varför?

Man borde egentligen inte bli förvånad över budskapet i denna sommarserie när en av programledarna är författaren till boken ”Bitterfittan”. I boken får vi veta att "Jag känner inte till några lyckliga familjer eller äktenskap. Inga. Inga i min närhet, farmor, farfar, mormor, morfar, mamma, pappa, fastrar och farbröder, vänner. Alla olycklig gifta. Lurade av kärleksmyten." Vad är då ett lyckligt äktenskap? Och vem kan stå utanför och bedöma om ett äktenskap är lyckligt eller ej? I boken är ett lyckligt äktenskap, ett äktenskap där man lever rättvist d v s rättvist synonymt med jämlikt. Kan man inte vara lyckligt gift om man inte lever ett rättvist familjeliv? Det är synd om alla kvinnor som inte inser det privata förtrycket och mannens överordning i familjen. Som inte inser att varje dag är en kamp för rättvisa. Som inte tar tillvara alla möjligheter och gör "rätt" val i livet. Som gått på ”kärleksmyten”.

Sveland anser att äktenskapet är fullt av hyckleri, förtryck, misshandel, våldtäkter och obetalda tråkiga hushållssysslor. Ändå gifter sig folk. För människan är en social varelse och det är naturligt att bilda gemenskaper, familjer. Övergrepp inom familjen kan aldrig ursäktas, men det är inte familjen eller äktenskapet som institution som är orsaken. Övergrepp sker även i samkönade familjer. Det handlar om enskilda människors fel och brister. Samma sak vad gäller ojämlikhet. Vad är Svelands alternativ? Som Hägglund sa i Almedalen: ”Familjen kommer att fortsätta att vara den viktigaste samhällsinstitutionen vare sig vi vill eller inte. De flesta av oss vill.”

Veckans ledarkrönika

Denna vecka har undertecknad skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten och ämnet är FRA och Kristdemokraternas tystnad i frågan. Tyvärr, finns den inte utlagd på nätet ännu så att jag kan länka till den så jag lägger ut ledarkrönikan här:

Svårbegriplig tystnad om FRA

Nu har det gått en månad sedan den så kallade FRA-lagen röstades igenom i riksdagen. Kritiken har inte bedarrat, vilket statsministern hoppades på. Tvärtom är kritiken fortsatt massiv. Den lilla piruetten med återremiss var och är inte tillräcklig för att lugna kritikerna. Debatten fortsätter och kritikerna, från höger till vänster, sluter sig samman i upprop för individens frihet. Regeringen duckar.

Inför riksdagsbeslutet ven partipiskorna öppet inom tre av allianspartierna. Att det skulle vara en samvetsfråga med fri röstning var visst otänkbart. Här var det regeringens ära som sattes främst. Det fanns tydliga kritiker inom Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Det var som att följa en dokusåpa med beordrade frukostmöten med partiledare, tårar i talarstolen och hårda ord. Trupperna skulle samlas. Alliansen skulle uppträda enigt. Från Kristdemokraterna var det dock tyst. Inte en enda kristdemokratisk riksdagsledamot var öppet kritisk mot beslutet innan det fattades. Varför inte? Fanns det ingen kritik? Eller var det den starka lojaliteten med regeringen som vägde tyngst? Vad är det den kristdemokratiska riksdagsgruppen har förstått som inte övriga kritiska medborgare förstått?

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har tydligt tagit ställning emot den nya lagen om signalspaning. Det hedrar dem. Utdelningen av Orwells ”1984” till riksdagsledamöterna var förgäves. Vid rikstinget var flera tunga kristdemokratiska lokalpolitiker starkt kritiska till riksdagsbeslutet om FRA-lagen. Men det fanns inte utrymme för att diskutera frågan på rikstinget. När ska frågan då diskuteras? Märkligt nog har det inte förts någon intern debatt om behovet av en ny signalspaningslag inom Kristdemokraterna innan partiledningen och riksdagsledamöterna bestämde sig för att ställa sig bakom beslutet. Tid till debatt har funnits, men helt uppenbart har partiledningen missbedömt behovet av debatt. Hur kan det komma sig?

Efter riksdagsbeslutet är det flera tunga f d toppolitiker som öppet kritiserat FRA-beslutet. Exempelvis tog Alf Svensson bladet från munnen och var kritisk till hur regeringen hanterat frågan. Det var så dags då. Han röstade inte nej. Att vara utkvittad är ett passivt ja. Senast är det flera tunga folkpartister som går ut och kräver att regeringen måste backa om FRA-lagen. Men från ledande kristdemokrater är det oroväckande tyst. Varför?

Man kan bara konstatera att FRA-debatten har hanterats otroligt dåligt av regeringen. Oppositionen tackar och bockar. FRA-beslutet kommer fortsatt att ligga som ett tungt sänke för regeringen om man inte är beredd att ompröva frågan. Vara villig att lyssna och ödmjukt ta till sig av kritiken. Våga ändra sig om man har haft fel. Det vore unikt och starkt gjort.