Veckans ledarkrönika

Denna vecka har undertecknad skrivit ledarkrönikan i tidningen Kristdemokraten och ämnet är FRA och Kristdemokraternas tystnad i frågan. Tyvärr, finns den inte utlagd på nätet ännu så att jag kan länka till den så jag lägger ut ledarkrönikan här:

Svårbegriplig tystnad om FRA

Nu har det gått en månad sedan den så kallade FRA-lagen röstades igenom i riksdagen. Kritiken har inte bedarrat, vilket statsministern hoppades på. Tvärtom är kritiken fortsatt massiv. Den lilla piruetten med återremiss var och är inte tillräcklig för att lugna kritikerna. Debatten fortsätter och kritikerna, från höger till vänster, sluter sig samman i upprop för individens frihet. Regeringen duckar.

Inför riksdagsbeslutet ven partipiskorna öppet inom tre av allianspartierna. Att det skulle vara en samvetsfråga med fri röstning var visst otänkbart. Här var det regeringens ära som sattes främst. Det fanns tydliga kritiker inom Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Det var som att följa en dokusåpa med beordrade frukostmöten med partiledare, tårar i talarstolen och hårda ord. Trupperna skulle samlas. Alliansen skulle uppträda enigt. Från Kristdemokraterna var det dock tyst. Inte en enda kristdemokratisk riksdagsledamot var öppet kritisk mot beslutet innan det fattades. Varför inte? Fanns det ingen kritik? Eller var det den starka lojaliteten med regeringen som vägde tyngst? Vad är det den kristdemokratiska riksdagsgruppen har förstått som inte övriga kritiska medborgare förstått?

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har tydligt tagit ställning emot den nya lagen om signalspaning. Det hedrar dem. Utdelningen av Orwells ”1984” till riksdagsledamöterna var förgäves. Vid rikstinget var flera tunga kristdemokratiska lokalpolitiker starkt kritiska till riksdagsbeslutet om FRA-lagen. Men det fanns inte utrymme för att diskutera frågan på rikstinget. När ska frågan då diskuteras? Märkligt nog har det inte förts någon intern debatt om behovet av en ny signalspaningslag inom Kristdemokraterna innan partiledningen och riksdagsledamöterna bestämde sig för att ställa sig bakom beslutet. Tid till debatt har funnits, men helt uppenbart har partiledningen missbedömt behovet av debatt. Hur kan det komma sig?

Efter riksdagsbeslutet är det flera tunga f d toppolitiker som öppet kritiserat FRA-beslutet. Exempelvis tog Alf Svensson bladet från munnen och var kritisk till hur regeringen hanterat frågan. Det var så dags då. Han röstade inte nej. Att vara utkvittad är ett passivt ja. Senast är det flera tunga folkpartister som går ut och kräver att regeringen måste backa om FRA-lagen. Men från ledande kristdemokrater är det oroväckande tyst. Varför?

Man kan bara konstatera att FRA-debatten har hanterats otroligt dåligt av regeringen. Oppositionen tackar och bockar. FRA-beslutet kommer fortsatt att ligga som ett tungt sänke för regeringen om man inte är beredd att ompröva frågan. Vara villig att lyssna och ödmjukt ta till sig av kritiken. Våga ändra sig om man har haft fel. Det vore unikt och starkt gjort.