Allt är bara bra, tack

Boken "Bitterfittan" provocerade mig, men boken "Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren gjorde mig heligt förbannad, ledsen och bedrövad. Tänk att en roman kan väcka så starka känslor.

Boken handlar om Lea som är utsvulten på kärlek och bekräftelse och som inleder ett destruktivt förhållande med Michel. Man förstår från deras första möte att det här inte är bra, men Lea är blind av kärlek och otroligt naiv. Hon blir utnyttjad på alla sätt av denne man, ett stort manschavunistiskt svin. Han må vara alkoholist och psykiskt sjuk, men det ursäktar inte "den store Konstnärens" beteende och syn på kvinnor och andra medmänniskor. Jag blev arg på Lea för att hon lät sig förnedras och utnyttjas under så lång tid. Jag blev helt vansinnig på Michel.

Samtidigt blev jag ledsen och bedrövad när jag läste boken. Hur många kvinnor är det inte som lever i liknande situationer år ut och år in, blinda av kärlek och tror att just deras kärlek är räddningen. Som gör allt för att "rädda" den stora Kärleken, mer eller mindre utplånar sig själva för att den fina fasaden inte ska rämna. Kvinnor som måste vara urstarka för att överleva, men ändå mår så fruktansvärt dåligt. Hon som trots allt älskar den man som gör henne så illa. Förlåter, om och om igen. Hoppas och tror.

Ja, det är svårt att förstå om man själv aldrig varit i ett sådant förhållande. Det är lätt för mig som läsare (i ett tryggt äktenskap) att tycka att Lea borde ha lämnat Michel redan i Paris. Redan då var ju förhållandet sjukt. Hur skulle jag själv agera och reagera om jag varit i Leas kläder? Ingen aning. Jag kanske också skulle vara blind av kärleken. Hoppas och tro. Älska. Antar att det är ännu svårare när det finns barn med i bilden. Då är det ju inte bara min kärlek, utan även barnens pappa det handlar om.

Jag vet inte om boken grundar sig på självupplevda händelser, men berör gör den. Tänk att längtan efter kärlek och bekräftelse kan göra så ont.