måndag, juli 28, 2008

Finns det inga lyckliga äktenskap?

Igår roade jag mig med att läsa en bok som har blivit mycket omskriven och även hyllad - "Bitterfittan" av Maria Sveland. Jag erkänner direkt, jag förstår faktiskt inte storheten med denna bok. Eller annars är det för att jag blir provocerad av att "Sara" (eller om det är Marias egna åsikter) slår fast följande i inledningen av boken: "Jag känner inte till några lyckliga familjer eller äktenskap. Inga. Inga i min närhet, farmor, farfar, mormor, morfar, mamma, pappa, fastrar och farbröder, vänner. Alla olycklig gifta. Lurade av kärleksmyten." Vad är då ett lyckligt äktenskap? Och vem kan stå utanför och bedöma om ett äktenskap är lyckligt eller ej? För "Sara"/Maria är ett lyckligt äktenskap, ett äktenskap där mannen och kvinnan lever rättvist. I boken är rättvist synonymt med jämlikt. Kan man inte vara lyckligt gift om man inte lever ett rättvist familjeliv? Det är m a o synd om alla kvinnor som inte inser det privata förtrycket och mannens överordning i familjen. Som inte inser att varje dag är en kamp för rättvisa. Som inte tar tillvara alla möjligheter och gör "rätt" val i livet.

"Saras"/Marias syn på äktenskapet är att det är "patriarkatets försök att förmå oss (kvinnorna) att ingå äktenskap för att på så sätt kväva all kamp och upproriskhet". Äktenskapet är fullt av hyckleri, förtryck, misshandel, våldtäkter och obetalda tråkiga hushållssysslor. Klart att man har svårt att se att det finns lyckliga äktenskap om man ser på äktenskapet ur ett sådant perspektiv. Ändå gifter sig folk som aldrig förr. Bröllopen blir allt mer storslagna. Hur kan det komma sig? Har kvinnorna gått på den s k kärleksmyten? Är kvinnan lurad? Är det tre steg bakåt i kampen för ett jämlikt samhälle?

På framsidan av boken finns ett utdrag från en recension i Hallandsposten som käckt slår fast: "Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken". Varför? Varför ska alla blivande föräldrar pådyvlas att det inte finns lyckliga äktenskap eller familjer? Det är ingen nyhet att livet går upp och ner eller att man kan vara helt slutkörd som småbarnsförälder. Det är inte heller en hemlighet att de flesta grälen i en familj handlar om arbetsfördelningen i hemmet. Det finns det statistik i mängd om, likaså nyhetsartiklar om man googlar på det. Så, denna bok behöver inte alla blivande föräldrar läsa. Ni klarar ert familjeliv ändå. Men gör som "Sara och Johan", gå på familjerådgivning om det krisar!

I boken drömmer "Sara" om kvinnornas kamp på 70-talet och förstår inte varför kampen avstannat. Varför är inte kvinnor lika kamplystna, upproriska och ilskna idag? Jag frågar mig, var alla kvinnor det på 70-talet?

Jag anser att jämställdhet borde vara en självklarhet. Att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Och visst finns det mycket kvar att göra för att vi ska ha ett jämställt samhälle där inte kvinnorna slår i glastaket. Men jag tror faktiskt inte att det är äktenskapet som institution eller kärnfamiljen som är roten till det onda, vilket är budskapet i boken.

5 kommentarer:

Anonym sa...

http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=1458

attimi sa...

Ack den förkrossande liberalismen. Alla ska vara "fria" vare sig de vill eller ej. Jag är traditionellt uppfostrad och får ständigt möta fördomar om att jag skulle vara ett offer i min ganska traditionella relation till min pojkvän (vi gifter oss idag). Jag ser det inte alls så, vi trivs, har olika ansvarsområden och har hittills aldrig grälat om arbetsfördelning. Om man går in i ett förhållande med attityden att partnern snart kommer att lura en på rubb och stubb då blir det lätt så också.

Generositet och tillit föder generositet och tillit. Sedan gör det detsamma vem som diskar, städar, tvättar eller hämtar släktingar på flygplatsen...

Mia sa...

attimi// Stort grattis och lycka till! Önskar er en fin och minnesvärd dag!

Själv firar jag 20-årig bröllopsdag i oktober...

Mats Blom sa...

Jag har inte själv läst boken, då jag har en hel massa som jag är mer intresserad av och dessutom står i min bokhylla.

Däremot har jag en hel del åsikter om äktenskapet som institution.

jag har svårt att tro att vi som är födda under 60-talet och framåt, och är etniska svenskar, har känt någon större press att gifta oss. Visserligen har en del frikyrkor fortfarande kravet på att avhållsamhet innan äktenskapet, me de blir allt färre. Om det är en bra eller dålig sak, är en annan diskussion.

Själv är jag skil, och jag gifte mig när jag var medlem i en Livets Ord-församling. Det ärmig dock främmande att "skylla" på församlingen, då jag är en romantiker och hade ett fantastiskt bröllop och ett bra äktenskap under halva tiden. dessutom har jag bra kontakt med mitt ex, och gläds över att hon är lika lycklig som jag är nu.

Idag finns snarare problemet med äktenskapet som boja hos nysvenskar; kristna assyrier och muslimer, där man har en kvinnosyn som vi lämnade för ca 60-70 år sen.

Ett äktenskap i ett sant demokratiskt samhälle, får aldrig vara något annat än ett sätt för sam- eller tvåkönade att visa upp för sin omgivning att det ämnar försöka leva sitt liv tillsammans för resten av livet.

...fast jag kommer nog att läsa boken framöver, när jag är färdig med resten, för det är ju en modern kulturelitklassiker... ;-)

Anonym sa...

thanks for share.