Varför gläds man över en annan persons skilsmässa?

Schymans stora glädje över Skugges skilsmässa är inget annat än plumpt. Varför ska man glädjas åt en annan persons skilsmässa? Även om man "skiljs som vänner" är en skilsmässa inget lätt beslut, speciellt inte när det finns barn med i bilden. Inte är det lättare om man är en offentlig person.

Schyman hoppas att Skugges skilsmässa är slutet för "kärnfamiljstrenden" och att det är "ett hälsotecken i tiden". Jag förstår faktiskt inte varför Schyman ser sig så hotad av att människor bildar familj och kämpar för att hålla ihop dem. Man bildar ju oftast en familj med utgångspunkt att det ska hålla livet ut. Men ibland går inte det av olika skäl. Ska man glädjas åt det?

Schymans förhoppning om att kärnfamiljstrenden är över får sig en knäpp på näsan av de 19 000 ungdomar som deltagit i en undersökning om framtidsdrömmar. Toppar listan gör följande drömmar; få ett bra jobb, hitta den rätta, få barn och fint boende. Dagens tonåringar drömmer alltså om trygghet i det lilla. Om tvåsamhet och barn. Är det så förvånande? Familjen står sig fortsatt stark.

Mitt 2008

Med en dag kvar på det här året är det väl hög tid att summera året som gått. Så här var mitt 2008, ytterst selektivt, subjektivt och personligt:

Årets match: Ungern-Albanien på Ferenc Puskas Stadium i oktober.

Årets finaste present: IFK-bollen som står på mitt arbetsrum.

Årets konsert 1: Kane på De Kuip. Det var magiskt.

Årets konsert 2: Eldkvarn på Öa. Charmig liten folkpark, Plura i högform och båttur till och från Öa.

Årets bästa köp: Diskmaskinen! Så vacker och gnäller inte över för mycket disk...

Årets julklapp: ROT-avdraget! Tack för att vårt badrum inte blir lika dyrt att renovera.

Årets bok: "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón. Läs den!

Årets film: "Freedom writers". Kom visserligen 2007 men jag såg den inte förrän i år...

Årets resa: Bratislava-Wien-Budapest tillsammans med Håkan för att fira vår 20:e bröllopsdag.

Årets CD 1: Glasvegas!

Årets CD 2: "Catwalk Criminal" med Kane som jag köpte när jag var i Bryssel med UKD.

Årets Mjölbybo: Johan Palm som fångade mitt modershjärta med sin insats i Idol.

Årets tavla 1: En äkta Lindquist som pryder min vägg i bokrummet i nedervåningen. Tecknades på en restaurang i Bryssel.

Årets tavla 2: Karikatyren av mig från Tampere. Maken tycker att jag ser ut som en sur facktant.

Årets mest nervösa flöjtist: Jag vid invigningen av årets Blåsmusikfestival. Flöjten är uppburen på vinden igen...

Årets mardröm: Allsvenskan 2008

Årets sorgligaste och mest saknade: Lilla mormor som inte är med oss längre

Årets tårar: Sanna Kallurs i Peking. När Sanna gråter, ja då kan man inte hålla tårarna tillbaka...

Årets mest omtalade portfölj: Kulturutredningens förslag om en "kulturportfölj".

Årets besvikelse: IFK Norrköping.

Årets äntligen!: Hallen som äntligen blev färdigtapetserad. Kunde ha slutat illa för maken på stegen i trappen...

Årets veligaste: Mona Sahlin som inte visste om hon ville ha ihop det med Ohlys kamrater eller ej.

Årets blogg: Finnjonna som skriver om IVF och sin riskfyllda graviditet. Nu väntar vi på Mini.

Årets favoritvin: Mezzacorona Marzemino. Givetvis italienskt;-)

Årets mest misslyckade frisörbesök: Besöket hos en frisör i Berlin som resulterade i orangea slingor.

Årets föreställning: "Den ömhet jag är värd" av Peter Birro på Elverket.

Årets guld: HV!!! Blir det någon staty?

Årets jasså 1: Fotbolls-EM. Sverige? Italien?

Årets jasså 2: OS i Peking. De svenska gulden förvandlades till sand, i bästa fall brons.

Årets ögonblick: Förlossningen som jag fick närvara vid på Kvinnokliniken i april.

Årets mest ifrågasatta: Kärnfamiljen. Ett antal böcker, krönikor och P1 ifrågasatte om det fanns lyckliga äktenskap och kärnfamiljer.

Årets tröjköp: Konserttröjan från Kane's konsert på De Kuip

Årets mest efterlängtade: Den allsvenska premiären Sen var det bara ångest.

Årets lejon: Anders Borg som röt i mot bankerna om bolåneräntor och bonusar.

Årets tv-program: Uppdrag gransknings program om hjälp till självmord via internet. Skakande.

Årets gnälligaste och tråkigaste: Thomas Östros. Tack och lov att man inte är gift med den karln!

Årets framtidsbeslut: Landstingets beslut om nybyggnation för Smålands Musik och Teater.

Årets heta potatisar: FRA och äktenskapslagstiftningen

Årets väntan: Prinsessan Victoria som fortfarande väntar på att bli gift.

Det finns säkert massor av politiska händelser att kommentera eller sportögonblick som jag glömt för tillfället, men då hänvisar jag till tidningars och tv:s olika årskrönikor....

Birro om familjen

Birro skriver på Expressen debatt om att familjen och tvåsamheten utgör en motståndskamp mot ytligheten och den nya tidens våldsamma egoism. Läsvärt!

Birro om familjen

Marcus Birro skriver en väldigt bra och läsvärd krönika om familjen i Dalarnas Tidningar. Läs den här. Han reagerar också på P1:s "Heliga familjen" och Maria Svelands korståg mot familjen.

Själv har jag skrivit om det här och här.

Det märkliga är att Maria Sveland själv är gift och lever i en kärnfamilj...

Finns det inga lyckliga äktenskap?

Igår roade jag mig med att läsa en bok som har blivit mycket omskriven och även hyllad - "Bitterfittan" av Maria Sveland. Jag erkänner direkt, jag förstår faktiskt inte storheten med denna bok. Eller annars är det för att jag blir provocerad av att "Sara" (eller om det är Marias egna åsikter) slår fast följande i inledningen av boken: "Jag känner inte till några lyckliga familjer eller äktenskap. Inga. Inga i min närhet, farmor, farfar, mormor, morfar, mamma, pappa, fastrar och farbröder, vänner. Alla olycklig gifta. Lurade av kärleksmyten." Vad är då ett lyckligt äktenskap? Och vem kan stå utanför och bedöma om ett äktenskap är lyckligt eller ej? För "Sara"/Maria är ett lyckligt äktenskap, ett äktenskap där mannen och kvinnan lever rättvist. I boken är rättvist synonymt med jämlikt. Kan man inte vara lyckligt gift om man inte lever ett rättvist familjeliv? Det är m a o synd om alla kvinnor som inte inser det privata förtrycket och mannens överordning i familjen. Som inte inser att varje dag är en kamp för rättvisa. Som inte tar tillvara alla möjligheter och gör "rätt" val i livet.

"Saras"/Marias syn på äktenskapet är att det är "patriarkatets försök att förmå oss (kvinnorna) att ingå äktenskap för att på så sätt kväva all kamp och upproriskhet". Äktenskapet är fullt av hyckleri, förtryck, misshandel, våldtäkter och obetalda tråkiga hushållssysslor. Klart att man har svårt att se att det finns lyckliga äktenskap om man ser på äktenskapet ur ett sådant perspektiv. Ändå gifter sig folk som aldrig förr. Bröllopen blir allt mer storslagna. Hur kan det komma sig? Har kvinnorna gått på den s k kärleksmyten? Är kvinnan lurad? Är det tre steg bakåt i kampen för ett jämlikt samhälle?

På framsidan av boken finns ett utdrag från en recension i Hallandsposten som käckt slår fast: "Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken". Varför? Varför ska alla blivande föräldrar pådyvlas att det inte finns lyckliga äktenskap eller familjer? Det är ingen nyhet att livet går upp och ner eller att man kan vara helt slutkörd som småbarnsförälder. Det är inte heller en hemlighet att de flesta grälen i en familj handlar om arbetsfördelningen i hemmet. Det finns det statistik i mängd om, likaså nyhetsartiklar om man googlar på det. Så, denna bok behöver inte alla blivande föräldrar läsa. Ni klarar ert familjeliv ändå. Men gör som "Sara och Johan", gå på familjerådgivning om det krisar!

I boken drömmer "Sara" om kvinnornas kamp på 70-talet och förstår inte varför kampen avstannat. Varför är inte kvinnor lika kamplystna, upproriska och ilskna idag? Jag frågar mig, var alla kvinnor det på 70-talet?

Jag anser att jämställdhet borde vara en självklarhet. Att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Och visst finns det mycket kvar att göra för att vi ska ha ett jämställt samhälle där inte kvinnorna slår i glastaket. Men jag tror faktiskt inte att det är äktenskapet som institution eller kärnfamiljen som är roten till det onda, vilket är budskapet i boken.