Det kunde ha blivit ett litet mirakel på Söderstadion

I halvtid gick jag in i sovrummet med min bok och satte på Kane i lurarna. Orkade inte se förnedringen på Söderstadion. Det var för mycket. Messade en kompis att "IFK borde banne mig gå hem från Stockholm". Besviken, arg och ledsen. Jag vill verkligen inte harva runt i SE igen.

Straffen? Den vågade jag inte ens titta på. Räknade med ett mål. Ridå! Såg på reprisen när det var klart att Sasa räddade. Gott!

När klockan var 20.45 gick jag ut till maken i vardagsrummet och såg att det stod 4-3! Vad hade hänt?!? I andra halvlek tog man fram viljan, modet och jävlaranammat. Med en bättre träff av Gardar i slutskedet hade det blivit 4-4. Maken är lyrisk över Telo.

Men, IFK ska inte bli så utspelade som de blev i första halvlek. De uppträdde som rädda små pojkar. Det var inga män på plan då. Det var fruktansvärt pinsamt att se. Jag skämdes. Andra halvlek ger lite hopp. Kanske falskt hopp? Men att inte vika ner sig när man ligger under med 3-0 inger faktiskt lite hopp.

Stort av Cratz att be domaren om en liten ursäkt när han såg på tv-repriserna att det inte var straff i slutet.

Missar tyvärr cupmatchen. Är på väg hem från Berlin då. På torsdag ska det bli avancemang till semi. Allt annat är underkänt!