Lönsamt med ADHD-behandling i fängelser

Igår rapporterade Ekot om att det är lönsamt med ADHD-behandling i fängelser. Man har räknat fram stora samhällsekonomiska vinster, men den största vinsten är nog oskattbar - den mänskliga.

I maj 2008 hade jag förmånen att få delta vid en konferens på temat neuropsykiatriska funktionshinder, missbruk och kriminalitet. Bl a fick vi information om det projekt som bedrevs vid Norrtäljeanstalten och som nu visar sig vara lyckat. Det var många intressanta föredrag på konferensen och jag följer med intresse dessa frågor. Jag har skrivit någon ledarkrönika på temat och lärt mig mycket av Steve Ericsson som jobbat länge med dessa frågor. Han delar frikostigt med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

I Ekots rapportering berättar man om de samhällsekonomiska vinster som görs om man lyckas lämna en kriminell livsstil med hjälp av denna medicinering. Varför tar man inte upp behovet av tidiga insatser, stöd och hjälp så att man inte hamnar i en kriminell livsstil? Det är ju där de allra största vinsterna finns, både samhällsekonomiskt och mänskligt.

Kommentar till ledarkrönika

Steve Ericsson som varit drivande i arbetet med att jobba aktivt med interner med ADHD och som jag hämtat kunskap och information av har skickat följande kommentarer kring min ledarkrönika:

Hej !
Det är som jag skulle skrivit det själv, så det är klar att jag tycker att din krönika är bra. Det du skriver är kärnan i mitt budskap. Uppmärksamma ( det är inte att stämpla ) barn med svårigheter tidigt och tänk långsiktigt. Jag ser hellre , för att tala i ekonomiska termer, att skattemedel går till särskilda stödinsatser för barn och ungdomar än till dyra fängelseplatser. Även om det ter sig märkligt så tycker jag ändå att det är bra att vi inom Kriminalvården är pådrivande för utvecklingen på ADHD-området. Vi får ju alltid se de som misslyckas kapitalt så det är kanske ändå naturligt att det också är vi som påtalar bristerna hos tidigare länkar i samhällskedjan. Olika samhällsaktörer / myndigheter har förvisso olika uppdrag men detta ska inte hindra oss från att ta ett helhetsansvar och påtala brister och vara pådrivande i utvecklingen även om en fråga organisatoriskt har en annan huvudman.
Att så inte är fallet idag tror jag är en avgörande orsak till den stuprörsmentalitet som råder i samhället mellan myndigheter - kommuner - landsting etc. Det leder inte till utveckling att vi står och stampar på "vår sida staketet" och kastar skit på grannen på andra sidan staketet.

När vi påtalar resursbrist så beror det enligt min mening på att vi inte samverkar om våra gemensamma resurser utan vi alla bara ser till vår bit av kakan och då är risken stor att det är hopplösheten vi skådar i ögat i våra ambitioner att själva lösa problematiken och åtminstone få epitetet "bäst i klassen". Till vad gagn är att bli betraktad som bättre än andra när vi inte klarar av att fullfölja vårt uppdrag att ta hand om de som har det sämre än andra.

Ja, det blev en lite filosofisk utvikning vilket jag dock tror är viktigt att vi alla gör ibland. Allt är inte realpolitik och krassa fakta och siffror. Det finns också något som benämns mjuka värden.
Jag förstår att man som politiker måste se till helheten men tyvärr då också ibland gömmer sig bakom detta. Precis som det svar jag ofta får från skolföreträdare som säger: " vi har ett ansvar för alla elever " som svar på min fråga varför särskilda insatser inte görs för en enskild elev med en speciell problematik. En problematik som utan stöd och hjälp leder till misslyckande på misslyckande. Inte bara för den enskilde eleven utan också för de klasskamrater som ständigt störs och negativt påverkas av den s k "problemeleven". ( obs ! s k står för snart kallade )
Apropå detta med helheten och delar av densamma. Måste vi ändå inte först stärka de ingående delarna innan vi kan tala om helheten. Det sägs ju att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk vilket innebär att...........................

En mig okänd person har sagt följande tänkvärda ord:
"Ett samhälle kan bara ändra sina värderingar individ för individ och någon måste bli den förste."

Du efterlyser politiskt mod i din krönika. Vilken riksdagsledamot är beredd att ta stafettpinnen och bli den förste, att inte bara tala om värderingar utan att också i handling visa vad som menas ? Tänk att få klä orden "politiskt mod" i faktisk handling. Var så god att bli den förste.
// Steve

Kommentar på ledare

Det är alltid roligt när man får kommentarer kring texter man skrivit. I senaste numret av tidningen Kristdemokraten var det jag som skrivit ledaren och jag har fått ett mejl med följande kommentarer från Steve Ericsson. Givetvis har jag frågat om lov innan jag publicerade dem här.
Jättebra ledare du skrivit. Det resonemang du för måste föras på alla politiska nivåer. De jobbstimulerande åtgärder som vidtas är många gånger bra men nästan alltid anpassade till friska, eller möjligen långtidssjukskrivna, arbetslösa. De olika typerna av NPF är ju behandlingsbara / möjliga att leva med ( med rätt stöd av och kunskap i omgivningen ) och just därför bör det göras särskilt riktade, kraftfulla satsningar på NPF-gruppen. Dom utgör ändå en fjärdedel av fängelsepopulationen vilket enligt mitt sätt att se det, bara det är skäl nog för stora satsningar.

Tänk så mycket resurser som läggs på t ex missbruksvård, Då hör man sällan någon säga "det har vi inte råd med". Till vad gott leder dessa satsningar om vi inte behandlar den bakomliggande orsaken till missbruket, t ex ADHD vid amfetaminmissbruk ? Om inget görs tidigt så tenderar dessutom olika typer av missbruk att eskalera och omfatta ett flertal droger vilket gör det än mera svårbehandlat vartefter tiden går.
Är det bara jag som tycker att ekvationen är enkel och möjlig att lösa?

Politiker tenderar alltför ofta att hänge sig åt ideologiska resonemang på alla områden. Se t ex nuvarande tyckande / debatt om sprutbyten eller inte för att hejda HIV. Känslosvallande tyckande på enbart ideologisk grund når bara till lyssnarens känslor, inte till dennes förnuft.
Det sägs förvisso att var och en blir salig på sin egen tro men med bara ideologiska förtecken löser vi inte samhällets problem. Dert krävs kompetens / kunskap och förmåga till vanligt enkelt logiskt tänkande.
Än en gång, är det bara jag som tycker att ekvationen är enkel och möjlig att lösa?

Ja, vad säger ni? Är ekvationen enkel och möjlig att lösa?

Är vi beredda att satsa?

Tänk att det ska vara så svårt att jobba med förebyggande insatser inom de "mjuka sektorerna". Men det är inte det lättaste att få igenom dylika satsningar i en budgetprocess, eftersom det är svårt att "räkna hem" vinsterna. Men frågan är om man har råd att låta bli?

En studie som Steve Ericsson har gjort visar att många av våra fångar på fängelserna har en neuropsykiatrisk diagnos. Värt att understryka är att neuropsykiatrisk diagnos inte per automatik innebär att man blir kriminell, men att risken ökar om man inte får rätt stöd och hjälp. Han gav ett litet exempel på vad en kriminell hade kostat samhället under sin "kriminella karriär". Hisnande 270 miljoner kronor! Rätt stöd i skola och vård hade kanske betingat en kostnad på 1,5-2 miljoner! Nu, 2007, pågår två projekt inom kriminalvården för att se om man med stöd och medicinering kan hjälpa fångar med NPF att komma på rätt väg och minska risken för återfall. Men det är egentligen så dags då. Det arbetet bör ju ske innan man hamnar där. Lyssna på en intervju med Steve Ericsson här.

Nu finns ökad kunskap om NPF och hur man kan jobba med stöd och insatser. Frågan är hur vi använder denna kunskap och om vi vill satsa de resurser som krävs?