Det är alltid roligt när man får kommentarer kring texter man skrivit. I senaste numret av tidningen Kristdemokraten var det jag som skrivit ledaren och jag har fått ett mejl med följande kommentarer från Steve Ericsson. Givetvis har jag frågat om lov innan jag publicerade dem här.
Jättebra ledare du skrivit. Det resonemang du för måste föras på alla politiska nivåer. De jobbstimulerande åtgärder som vidtas är många gånger bra men nästan alltid anpassade till friska, eller möjligen långtidssjukskrivna, arbetslösa. De olika typerna av NPF är ju behandlingsbara / möjliga att leva med ( med rätt stöd av och kunskap i omgivningen ) och just därför bör det göras särskilt riktade, kraftfulla satsningar på NPF-gruppen. Dom utgör ändå en fjärdedel av fängelsepopulationen vilket enligt mitt sätt att se det, bara det är skäl nog för stora satsningar.
Tänk så mycket resurser som läggs på t ex missbruksvård, Då hör man sällan någon säga "det har vi inte råd med". Till vad gott leder dessa satsningar om vi inte behandlar den bakomliggande orsaken till missbruket, t ex ADHD vid amfetaminmissbruk ? Om inget görs tidigt så tenderar dessutom olika typer av missbruk att eskalera och omfatta ett flertal droger vilket gör det än mera svårbehandlat vartefter tiden går.
Är det bara jag som tycker att ekvationen är enkel och möjlig att lösa?
Politiker tenderar alltför ofta att hänge sig åt ideologiska resonemang på alla områden. Se t ex nuvarande tyckande / debatt om sprutbyten eller inte för att hejda HIV. Känslosvallande tyckande på enbart ideologisk grund når bara till lyssnarens känslor, inte till dennes förnuft.
Det sägs förvisso att var och en blir salig på sin egen tro men med bara ideologiska förtecken löser vi inte samhällets problem. Dert krävs kompetens / kunskap och förmåga till vanligt enkelt logiskt tänkande.
Än en gång, är det bara jag som tycker att ekvationen är enkel och möjlig att lösa?
Ja, vad säger ni? Är ekvationen enkel och möjlig att lösa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Ekvationen är, om än inte enkel, så åtminstone möjlig att lösa. Det är enormt mycket som måste göras, men de första stegen borde vara att öka antalet neuropsykiatriska utredningsteam och att öka kunskaperna om NPF - i synnerhet inom skolan, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, och kommunerna.
Att ADHD omfattas av LSS vore också önskvärt, vilket bland annat Nationella Psykiatrisamordningen påpekat, men jag vågar inte riktigt hoppas på att så kommer att ske.
Agatha// Så rätt. Instämmer till fullo i det du skriver.
Är det så himla svårt att öka kunskapen om NPF inom skolan, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunerna? Nej. Finns viljan och handlingskrafen så går det. Frågan är vem som tar initiativet.
Attention arbetar mycket med att öka kunskapen om NPF, förstås, men vi kan inte göra tillräckligt mycket tillräckligt snabbt.
Hur tycker du att problemet bäst bör lösas?
Agatha//
Oj, det är mycket som behöver göras! Och jag måste erkänna att jag inte sitter inne med lösningen och inte heller har kunskapen. Ett sätt är att bilda opinion i frågorna.
Som landstingspolitiker kan jag exempelvis verka för att det blir kortare väntetid för en utredning, bättre samverkan mellan BUP och skolhälsovården och att tillgången till kognitiva hjälpmedel ökar.
Det skulle vara välkommet om regeringen lyfte fram dessa frågor och då behövs det insatser på flera departement. Exempelvis vore det glädjande om skolminister Björklund lyfte fram denna grupp av elever och berättade hur han vill förbättra möjligheterna för dem att få en bra skolgång.
Eller att arbetsmarknadsminister Littorin tar initiativ som underlättar för denna grupp att komma in på arbetsmarknaden.
Skicka en kommentar