En lättnadens seger

Hemma igen och det är mer en känsla av lättnad än glädje. Vilken nervpärs! Som ett brev på posten kom huvudvärken i bilen hem.

Första halvlek dominerade IFK totalt och hade massor av chanser och borde ha satt minst två. I halvtid sa jag till maken att det vore ju typiskt om lille Thelin rinner igenom och gör ett skitmål nu när IFK har dominerat så totalt. Andra halvlek var sådär. Fler möjligheter att göra mål, men också ett sämre spel och mycket frustration. Åtvidabergs strategi verkade vara att spela 0-0 och vid varje eget inkast, inspark o s v var det en maskning utan dess like ända från startsignalen.

Ju längre matchen gick och målen uteblev ökade frustrationen och ångesten på läktaren.När domaren blåste straff i 86:e minuten trodde jag inte att det var sant. Hade verkligen IFK turen med sig? Maken vågade inte titta när Gardar gick fram för att slå straffen. Jag kikade mellan fingrarna med en hård knut i magen och ett hjärta som nästintill stannat. Det var ett JAAA!!! av befrielse som ljöd över hela Norrköping när bollen gick i mål. Så skönt. Klockan gick oerhört sakta de sista minuterna.

Tacksam för att jag inte följde denna rysare via datorn. Det hade varit olidligt.

Thordarsons utvisning. Ja, det är just det man måste undvika. Men visst var det väl lite skönt av honom att ta av sig skorna där ute på planen?

Gardar som matchens lirare? Visst, han gjorde ett avgörande mål, men ska man inte kräva lite mer än spel i 13 minuter för att bli matchens lirare? Vi log mot varandra på läktaren när utnämningen kungjordes.

Gott att folket slöt upp och visade sitt stöd för IFK i premiären. 11 437 är stort för att vara SE.
Tack Peking Fanz för ett härligt tifo och stämning på läktaren.

När vi rullade ut ur Norrköping spelades Eldkvarns "Fulla för kärlekens skull" på radion. Det kändes som en perfekt hyllning till IFK Norrköping.