En vanlig tisdag

Känslan idag, då vi kunnat vakna som Allsvenska, är lite av ett jasså. Det kunde ju ha blivit helt klart igår. Den långa väntan och längtan hade kunnat få ett slut. Visst, skönt med seger men det räcker liksom inte längre för att känna den där sköna känslan av lycka. Nu känns det lite som att ha blivit bestulen på konfekten. Larvigt? Japp, men jag känner mig som ett otåligt barn som väntar på att få öppna de fina paketen under julgranen på julaftonen. De bara ligger där och väntar. Klockan går otroligt sakta.

Promenaden hem från Parken med svärfar var som vilken promenad som en helst måndagskväll i september. Det var inte en promenad med lätta steg med en glädje som bubblade inombords. Jag ville bara hem och sova på svärfars bäddsoffa.

Festen får vänta ett tag till. Men vilken fest det ska bli!