Jultidningsförsäljare

Nu har tiden kommit för jultidningsförsäljare. Och det brukar vara ett antal som ringer på dörren.
Igår eftermiddag ringde det på dörren. Maken gick och öppnade och utanför stod en liten söt tjej med ledsna ögon och undrade om vi ville köpa jultidningar. Maken ropade till mig i köket och undrade om vi skulle köpa något. Mitt svar blev nej. Med tung röst sa han till tjejen att komma tillbaka en annan gång. Varför sa han det? Vi ska inte ha några jultidningar.
När maken stängt dörren kom han ut i köket och sa med anklagande röst till mig; "Det är ju synd om tjejen. Ska vi inte köpa något ändå? Jag ropar tillbaka henne." Jag är inte lika blödig för alla som kommer och ska sälja allt ifrån små påsar med blommor till tavlor och sa "nej".

Maken hade svårt att släppa det där. Tur att han inte alltid öppnar dörren för alla försäljare, gamla som unga. Risken är ju annars stor att vi skulle tvingas köpa både kakor, frallor, vykort, blompåsar, tavlor och ett antal jultidningar bara "för att det är synd om dem".