En pärs för hjärta och nerver

Att se svenska landslaget spela handboll är en pärs för både hjärta och nerver. Lysande spel varvas med slarv och tekniska fel. Vet inte om du är som jag, men jag har svårt att sitta still i soffan och titta och jag skriker ut både glädje och frustration (vilket inte alltid uppskattas av maken). Gårdagens match mot Kroatien var extra jobbig. Det var ju sååå nära och så gör man slarviga misstag i avgörande lägen, samtidigt som Kroatiens blonderade målvakt Sola storspelar.

Nu ska det till ett mindre mirakel om Sverige ska ha medaljchans. Men vem hade förväntningar på svensk medalj när VM inleddes? Inte jag, även om jag alltid hoppas på det bästa. (Maken brukar kalla mig obotlig optimist, eftersom jag blir så besviken och arg när laget ändå förlorar.) Att medaljdrömmar trots allt började näras runt om i stugorna var väl inte så konstigt efter det vackra spel som detta nya "unga" lag presterat i sina bästa stunder. Men tyvärr lyser orutinen igenom allt för ofta och då går det som mot Spanien och Kroatien och medaljdrömmar får förbli just drömmar.

Om drömmen ska få om än så lite näring hoppas jag att Linnéll vågar förlita sig mer på Larholm och Källman. Med Larholm på plan blir det mer fart i spelet. En önskan till är att Linnéll håller Vranjes utanför laget även om skadan är läkt. Han har gjort sitt i landslaget.

På måndag är det dags för en ny pärs mot Serbien/Montenegro. Vem vinner? Sverige!