Höga knän i spåret

Håkan och jag brukar springa en runda i elljusspåret lite då och då. Kul att springa tillsammans och det är en ganska skön känsla efteråt. Mina nya fina löpskor med rejält stöd för foten och dämpning gör inte det hela sämre. Det är dock inte alldeles lätt för mig att hålla jämna steg med Håkan då han är 20 cm längre än mig.

Idag var rundan i spåret en "nära döden"-upplevelse för mig. Inte för att jag tog ut mig mer än vanligt, utan för att jag var nära att trampa på en liten äcklig brunsvart orm. Usch! Jag skrek rakt ut och det hördes nog ganska väl, typ över hela Tenhult. Håkan som sprungit iväg före mig hörde mitt skrik och undrade vad som hänt. Jag flämtade fram "En orm!". Tror inte att jag vill springa själv hädanefter... Det tog ett bra tag innan hjärtat slog normalt igen. Lär nog drömma mardrömmar inatt.

Jag är fruktansvärt ormrädd och när vi springer i spåret springer jag hela tiden på spänn och scannar av alla grenar på marken som ser ut som ormar i mina ögon. Alltid beredd på ett hopp. Att springa med höga knälyft är nog inte den bästa löpstilen...