Ett tungt avsked

Idag har vi tagit farväl av lilla mormor. Det var vackert, värdigt och sorgligt. Mormor hade tyckt om alla vackra blommor. En begravning gör allt så definitivt. Allt blir så mycket mera verkligt. Det är ett avsked. För alltid. Inser nu på allvar att jag aldrig mer kommer att få möta och prata med mormor igen. Det är tungt.

Det kändes väldigt konstigt att komma hem och se mormors hus, men ingen mormor som stod och tittade ut genom fönstret. Det var jobbigt att gå upp till hennes hus utan att hon var där. Det luktade inte mormor längre. Orkade inte vara där någon längre stund. Det var så tomt utan henne.

Nu har vi sagt farväl. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att hon inte finns där. Som väl är har man alla fina minnen och kloka ord kvar. Om en tid kommer dessa inte att göra ont att tänka på, utan bara finnas där omgivna av glädje och kärlek.

När jag vaknade imorse och såg solen skina tänkte jag att det passade så fint in på mormors begravningsdag. Min mormor hette Solgun.