Ikväll är jag på plats på Parken igen. Men tyvärr känner jag mest oro inför kvällens match. Det känns som att det skulle kunna bli första förlusten ikväll. Vill så gärna ha fel.
Efter de senaste årens ökenvandring är det lite oroande att det går som på räls nu. Inget man är van vid om man säger så. Och någon gång blir det ett litet hack i flytet. Eller?
Jag brukar vara optimist, men tyvärr har jag genomlidit alldeles för många "IFK-hack". En del rejäla bottennapp som jag helst vill glömma. Tacksam om jag kan slippa sådana i år.
Börjar visst låta som min make. Han tar alltid ut förlust i förväg, blir mindre besviken då och kan säga "hade det på känn". Själv hoppas och tror jag i princip alltid på vinst och besvikelsen blir desto större.
Förresten väckte maken mig med JP imorse och sa glatt; det är rena jämmerdalen och många tunga suckar. Han skrockade nöjt att Sylvia fullkomligt spelat ut Södra. Tänk att skadeglädjen kan vara så skön. Kom på mig själv med njuta över debaclet på Vallen. Bilderna på förlorare som sa allt. Men mitt i all skadeglädje kom den där lilla rösten som sa: Det kan vara Norrköpings tur att bita i gräset ikväll. Usch. Hemska tanke. Kanske skulle vara ett rättmätigt straff för all min skadeglädje...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar