Svarta vykort. En bok om tröst

”Svarta vykort. En bok om tröst.” Så heter Marcus Birros senaste bok. En bok som är sprungen ur den stora sorgen att förlora två barn innan de ens hann få leva. Orden ”Jag är en far utan barn” är så oerhört fulla av sorg och saknad. Som mor till tre friska tonåringar är det svårt att ta in all denna smärta. Det är nästan så att jag känner en skamsenhet över att vara så lyckligt lottad.

Språket är som alltid naket och texterna är privata och utlämnande. Det gör ont att läsa. Boken innehåller så otroligt mycket sorg och saknad. Birro sätter ord på det som jag tror många känner som har förlorat ett barn på liknande sätt. Texterna visar att det är naturligt att sörja ett barn som aldrig fick leva. Han lyfter fram sin sorg offentligt. En sorg som man ofta inte talar om, helst inte om man är en man. En far utan barn.

Men visst är livet märkligt. Det fortsätter på något märkligt vis även efter förlusten av två barn. Genom texterna får jag känslan av att sorgen, hur konstigt det än låter, har gett nya insikter och en ny styrka. Mer kärlek till sina medmänniskor? Det är det som skänker tröst.

Det finns två intressanta ämnen i boken, förutom rätten att sörja ett barn som inte fick leva, som förtjänar att lyftas fram i en offentlig ödmjuk diskussion. Den första frågan handlar om synen på det ofödda barnet och abort. Jag förstår om Birro, med sina erfarenheter, finner den pågående abortdiskussionen tämligen absurd med sina djupa skyttegravar. Den övre gränsen för abort måste vi våga diskutera, likaså frågan om hur vi ser på det ofödda barnet. När blir ett barn ett barn?

Den andra frågan handlar om bemötande i vården. Alla som söker vård ska bemötas med respekt och värdighet. Den oro man känner måste tas på allvar. Det finns ingen som söker vård utan att ha ett behov av hjälp. Bristen på ett värdigt bemötande och empati kan inte skyllas på bristande resurser. Det handlar om medmänsklighet. Utan ett gott bemötande har vi ingen god vård, oavsett om det rent medicinskt skulle följa alla regler och riktlinjer och vårdgarantin klaras. Bemötandefrågorna inom vården måste ständigt diskuteras, vilket anmälningarna till Patientnämnden tydligt visar.

Ett stort tack till Jonna och Marcus som valt att dela sin sorg med oss genom Svarta vykort. Jag tror att denna bok kan vara till stor tröst för andra föräldrar som drabbas av samma förlust. För oss andra öppnar den våra ögon och kanske ger oss mod att dela sorgen genom att finnas med som medmänniska. Jag önskar er allt gott!