Lever du i en jämställd familj?

Jag håller på och läser boken "Skriet från kärnfamiljen". Har bara kommit halvvägs och har en del frågor och funderingar.

Boken utgår från att man vill leva i kärnfamiljen, till skillnad från andra böcker om familjen. Tesen i boken är att kvinnorna drar ett alldeles för stort lass hemma och att lösningen är "demokrati på hemmaplan" d v s jämställdhet där mammor och pappor tar lika stort ansvar och vet lika mycket om barn och hus. Att man släpper på kraven och downshiftar. Vem lägger kraven på kvinnorna? Traditioner? Männen? Kvinnorna själva? Andra kvinnor? Visst vore det fint om allt var 50/50 och båda föräldrarna gick ner i tid under småbarnsåren, men i praktiken är det lättare sagt än gjort om man behöver inkomsterna för att få vardagen att gå ihop. Och då pratar vi bara basic. Inga dyra resor, märkeskläder eller husrenoveringar. Är det den enskilda familjen som ska ta den jämtställdhetskampen samtidigt som man går minus varje månad? Dessutom kan man fråga sig om mammorna släpper ifrån sig ansvaret till papporna? Eller vet man som mamma bäst själv?

Jag har som sagt bara kommit halvvägs, men har lite svårt att känna igen mig. Kanske för att våra barn föddes 88-92 och kanske det spelar roll att jag är uppväxt på landet. Dessutom så tror jag inte på 50/50 arbetsfördelning i strikt mening. Om så vore fallet skulle våra blommor vara döda vid det här laget (iofs tycker maken inte att det är helt fel med plastblommor) och bilen skulle inte vara besiktigad;-) Jo, det är jag som ser till både blommor och bil. Vem orkar ödsla tid i vardagen på att hålla koll på vem som har gjort vad och att det är millimeterrättvisa på hushållsgöromålen? Tiden och energin är för värdefull för det. Den tiden och energin kan man lägga på att vårda varandra som par istället. För det är alldeles för lätt att glömma bort varandra som kvinna och man när man blivit föräldrar.

Jag frågade dottern (född -88) via sms om hon ansåg att hennes pappa och jag var jämställda eller om vi har en traditionell könsfördelning av hemarbetet? Hennes svar var "Nej. Ni har väl snarare motsatt." Hm. Visst, nu tjänar jag mer än min man och är ganska ofta borta på tjänsteresor, samt är den enda som har körkort i familjen och det är min man som drar vardagslasset hemma med mat, städ och tvätt. Det är dock jag som ser till att räkningar betalas, släktingar firas och donar till påsk, midsommar och jul. När barnen var små var det jag som var hemma mesta tiden. Jag hade ju ingen utbildning eller jobb och maken var den som hade jobb. Ett naturligt val. Vi hade inte råd med annat och funderade inte på om vi var jämställda eller ej och var ändå lyckliga. Att klara varje dag var viktigare än framtida pensionspoäng. Jag trivdes med att vara hemma med barnen, men kunde trots det sakna "vuxenutbytet" lite då och då.

Vi har väl ingen traditionell eller strikt 50/50 fördelning nu heller och har olika syn på vad som behöver göras hemma, men anser nog oss vara både jämställda och demokratiska trots det. Vi har ju gemensamt kommit överens om hur vi vill leva vårt liv tillsammans som familj. Och det fungerar fortfarande efter mer än 20 år tillsammans. Jag tror inte heller att våra barn, utifrån hur sysslorna fördelas hemma, kan säga att det eller det är kvinno-eller mansgöra. Familjens väl och ve är vårt gemensamma ansvar.

Frågar jag min man, så tycker han att vi är jämställda och att vi gör det hemma som vi har intresse och fallenhet för. Och jag instämmer. Ska man bortse från att vi har olika intressen och fallenhet? Är det min kvinnoroll som gör att jag tycker att det är fint med påskliljor på trappen samtidigt som min man inte har en tanke på det? Är det fel av mig att köpa påskliljor då? Är det ett undermedvetet krav på mig som kvinna? För jag över mossiga krav till mina barn? Och vem lägger dessa krav på mig? I boken skrivs det om månadsmagasinen som "smygpläderar för hemmafrun". Vilka är det som producerar dessa magasin? Jo, i huvudsak kvinnor. Alltså lägger vi kvinnor krav på varandra om hur livet ska vara. Sluta då köpa alla dessa flådiga månadsmagasin om det gör livet fullt av ouppnåeliga krav och ojämställt!

För mig känns boken skriven för storstadskvinnor, medelklass och 30+ när de får första barnet. Man har byggt upp en bild av hur det ska vara att vara förälder och läser olika magasin med råd och tips för det "perfekta livet" istället för att våga lita till sin instinkt och låta vardagen ha sin gång. Man har skapat sina vanor och ovanor. Livet är inte perfekt och behöver inte vara det för att man ska vara en bra mamma eller pappa eller jämställd. Att det är ett målmedvetet arbete som krävs för att få familjelivet att gå ihop är inget nytt. Det har i princip alla familjer jobbat på. Det är en stor omställning att få barn. Men frågan är om mammorna blir mindre stressade av att läsa den här boken? Vem är det som ger mammorna alla krav?

Frågan om samhällets syn på kvinnors karriärer, löneutveckling och pensioner är större än de enskilda val som görs genom vardagsekonomiska (traditionella?) val hemma vid köksbordet. Politiken har ansvar för att ge familjer förutsättningar att klara sin vardag på bästa sätt och att utjämna klyftor mellan könen. Men till syvende och sist är det du och jag som gör våra livsval och dessa måste vi ta ansvar. Men vem kan säga vad som är rätt och fel val?
Är man inte en demokratisk familj om inte sysslorna fördelas 50/50?