Äldre i fokus

Idag har jag haft förmånen att lyssna till intressanta föreläsningar på Elmia Äldre. Det är många tankar och intryck att bearbeta. Konferensens tema är "Jag vill åldras lite vackrare".

Sven Wollter höll en rolig, personlig, tänkvärd och allvarlig föreläsning om åldrande som inledde konferensen. Han är en lysande charmig estradör. Han läste dikter och sjöng. En dikt som berör är Kent Anderssons "Sången om blindhet". Allt handlar om rätten att bli sedd för den man är, som man är. Ser vi varandra?
Wollter berörde hur synen på människan förändrats. Att människan numera ses som produkter och varumärken som ska leverera. Han förbannade marknaden och utbrast "Vi som är här och har grått i håret ska vara glada att vi inte är gångbara på den marknaden."

Här kommer några fler citat från föreläsningen:

"Att åldras är en skön konst och vi blir vackrare med åren i oss själva utan att anstränga oss."

Apropå erfarenhet. "Jag har något som inte ungjävlarna har. Åren. Lyssna på de åren ungjävlar!"

"Varje människa är expert på sitt eget åldrande. Det är unikt."

"Ett sätt att hålla sig ung, vid liv, frisk, närvarande är att läsa dikter."

Seminariet om "Bruk eller missbruk av läkemedel hos äldre" var mycket intressant och lärorikt. Föreläsaren Björn Westerlind använde begreppet missbruk synonymt med felanvändning. Läkemedelsanvändningen hos äldre har ökat drastiskt. Slutsatsen av seminariet var att trots att aktiva insatser gjorts inom området äldre och läkemedel har lite hänt i förhållande till hur stora insatser som gjorts. Kultur och tradition verkar vara svårast att förändra. Här är ett område där det återstår mycket att göra.

Dagen avslutades med en föreläsning om integritet och värdighet i livets slutskede. Anna Whitaker som gjort en studie över mycket gamla människors sista tid delade med sig av sina intryck av studien. Hon pratade mycket om värdighet, men varnade också för att värdighet inte får bli något förenklat eller instrumentellt i det pratiska omvårdnadsarbetet. De äldre som hon samtalat med och observerat hade ett uppdämt behov av att prata om existentiella frågor, om döden. Hon kunde urskilja två olika sorters dödslängtan. De som tyckte att de levt färdigt, att det var dags att dö. Men också de som uttryckte en önskan om att dö, då de inte ville leva vidare på äldreboendet. Den senare gruppen ville egentligen leva vidare, men inte så här. Vad säger det oss? Hur tar vi egentligen hand om våra allra äldsta i livets slutskede? Tänkvärt.