Jag borde ha vetat bättre när jag stoppade ner boken i väskan i morse. Boken jag syftar på är "Bara till låns" av Judy Merrill Larsen och handlar om en mamma som förlorar sin son i en olycka. Men nu tänkte jag mig alltså inte för.
När mejlen var kollad, salladen uppäten och kvällstidningen läst, plockade jag fram Boken. Jag hann inte många sidor förrän jag kände hur käkarna började spännas och ögonen fuktas. La ner boken i knät, svalde och blinkade förbrilt. Det lugnade ner sig och jag läste ett par sidor till. Men känslorna lät sig inte luras och nu kom tårarna. Det var bara att lägga ner boken i väskan igen. Torka tårarna i smyg och snyta sig. Kände mig smått pinsam.
Det är säkrare att satsa på en deckare eller varför inte landstingshandlingar under tågresan om man inte vill sitta och gråta i smyg. Hur lätt är det förresten att gråta i smyg över en bok på ett fullsatt tåg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar