En dag jag sett fram emot...

...blir inte alls som jag hade tänkt mig. Jag vet inte när jag senast missade hemmapremiären. Men idag gör jag det och det svider. Rejält.

Att gå på hemmapremiären är en tradition som jag och maken ser fram emot under den långa vintern. Matchen prickas in i kalendern och vi spekulerar och hoppas på en bra match. Matchdag går man runt med en spänd förväntan. Jag gör inte det idag. Det är inte alltid som man kan styra kalendern helt och hållet. Ikväll är det två sammanträden som jag inte kan vara frånvarande från (som du märker tar jag mina politiska förtroendeuppdrag på stort allvar!) och det höll på att skapa en äktenskaplig kris. Det är ju bara jag som har körkort! Det är inte samma sak att se en premiär på tv.

Maken har dock hittat en gammal jobbarkompis med körkort som han fått med till Norrköping. Jag var snäll och bokade biljetterna till dem. När de styr mot Norrköping och Nya Parken, styr jag mot Nässjö. Hm.

Jag hade så gärna velat vara med på hemmapremiären. Gå på match på Nya Parken. Se Burken i hans comeback. Nu kommer jag istället sitta på två möten med tankarna på ett helt annat håll. Maken har lovat att messa intryck och resultat. Har jag tur och de andra politikerna inte är så pratglada (hur stora är de oddsen?) hinner jag hem för att iallfall se en liten stund av andra halvlek.

Jag har ingen bra känsla i magen. Sundsvall är tunga och IFK:s försvar måste tuffa till sig rejält och ligga på i markeringar. Jag vill inte se Walle dundra in mål.