Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren för jordbävningen. Det var mäktigt när det i princip blev helt tyst på Olimpico.
Vi kände oss nästan som hemma när Lazio gjorde första och andra målet innan matchklockan ens passerat fem minuter... Matchklockan? Ja, någon sådan fanns inte att skåda för oss supportrar som ville ha koll på tiden. Bilden tas f ö precis när Lazio gör 1-0.
Romaklackan var den som hördes bäst, men vad hjälpte det?
Det är fascinerande att bara studera alla känslor på läktaren. Det är som ett skådespel. Glädje, ilska, frustration, lättnad och besvikelse om vart annat. Jag njöt av atmosfären på läktaren. Nu kan jag inte italienska, men jag förstår ändå så mycket att det inte var fina ord som skreks när spelarna gjorde mindre bra ifrån sig på plan. De som gnäller på Idrottsparken framstår som lamm i jämförelse med supportrarna på Olimpico. På bilden har Lazio precis gjort 3-1 och de ljusblå jublar. Mannen i rött var mindre glad...
Under hela matchen var det hets mellan supportrarna längst ner på vår läktare. Mindre trevligt var det i slutet av matchen när frustrationen ledde till att romasupportrar kastade bomber mot laziosupportrar och det blev bråk. När folk började springa upp för trapporna där vi satt och polis gick in med hjälmar, valde vi att följa med de vana supportrarna och gick mot utgången. Utanför arenan låg det bråk i luften, så vi gick raskt mot buss 910.
Att få uppleva ett romderby är en mäktig känsla. Det gjorde egentligen inte så mycket att Roma förlorade, trots att jag har ett hjärta som slår för det laget. Det var ett derby som hade allt. Känslor, mål, utvisningar och bra spel. Denna födelsedagspresent kommer jag aldrig att glömma!
1 kommentar:
att romafansen hördes bäst var för att du satt närmast de
Skicka en kommentar