En eftervalsdebatt med undertoner

Jag har inte kommenterat den interna eftervalsdebatten (som blivit extern) i Kristdemokraterna tidigare, men efter ett par mejl från några "icke-partister" som läser min blogg med frågor om vad jag tycker i frågan kommer här några kommentarer.

Jag gillar att det är högt i tak och att det förs en livlig debatt, så ska det det vara i ett vitalt parti. Tvärtom skulle vara skrämmande. Men, en del saker lämpar sig kanske bäst att föra internt och inte via media och bloggar. Jag är inte heller riktigt bekväm med de undertoner och som florerar i debatten. När den som drog igång debatten tvingas skriva att han inte krävt Hägglunds avgång förstår man lite vartåt det lutar. Jag vet inte om jag tycker att det är "mod" och "civilkurage" att "säga sanningar". Vems sanningar säger man? Det är lätt att kritisera i efterhand och haka på när drevet går och man får synas i media. Som alltid är det de som är mest kritiska som hörs och syns i debatten, inte vi andra. Vi är inte intressanta för media.

När det gäller kritiken mot ledarstilen och bristen på förankring av beslut, blir jag lite skeptisk när jag enbart ser kritik av vissa frågor (troligtvis dem man har avvikande åsikt i), men tycker att det är ok i andra. Är inte förankringen alltid viktig, eller? För mig var det en mycket större fråga att Kristdemokraterna gjorde en total omsvängning i kärnkraftsfrågan utan någon intern debatt. När det gäller vårdnadsbidraget vill man ompröva en teknisk lösning inte grundinställningen i familjepolitiken.

Själv anser jag att utan Göran Hägglund som partiledare skulle Kristdemokraterna inte vara ett riksdagsparti idag. Hägglund är mer populär än partiet. Det kanske borde väcka en del frågor hos kritikerna? Dessutom anser jag att ibland krävs snabba beslut och vi måste väl ha ett så stort förtroende för partiledaren att han har frihet att agera utan att allt ska gå genom partistyrelsen?

Jag instämmer i kritiken kring sjukförsäkringen. Där saknade jag engagamanget för dem som for illa av systemet. Men det var ju ingen som hindrade kristdemokrater att gå ut och kritisera regeringens tafatthet...

Det jag kan vara mest kritisk till är att alla tre i partipresidiet var ministrar under föregående mandatperiod. De har varit ministrar i en alliansregering, mindre partiföreträdare. I en alliansregering innebär det att man får ge och ta och att partiets förslag omarbetas eller genomförs delvis. Är det ett misslyckande om vi inte får igenom ett förslag till punkt och pricka? Kan man inte glädjas åt ett par steg i rätt riktning? Kristdemokraterna har, trots att vi varit (och är) minsta parti i regeringen, satt stora avtryck på den förda regeringspolitiken. Partisekreteraren har inte heller haft en roll som gett honom mandat och möjlighet att vara politisk talesperson. Hur bedriver man då en "oppositionspolitik" mot de regeringsbeslut man är missnöjd med?

Och så Vårdnadsbidraget...
Jag var på partifullmäktige i oktober där Göran Hägglund sa i sitt tal att vi ska fortsätta arbeta för en frihetlig familjepolitik men att vi måste skilja på mål och medel. Samma sak gick att läsa på DN Debatt samma dag. För mig är det inte så upprörande att vi vågar ompröva om vårdnadsbidrag är den ultimata tekniska lösningen som en del av en frihetlig familjepolitik. Som sagt, man måste skilja på mål och medel. Om vi anser att vi har den bästa familjepolitiken och människor rankar familjen högt, varför är det då inte fler som röstar på Kristdemokraterna?

Till sist,
som en person sa på partifullmäktige; "när vi ser oss i spegeln på mornarna inser vi att vi har utmaningar att ta tag i". Det är lätt att skylla ett valnederlag på partiledaren. Men alla vi medlemmar och särskilt vi som har förtroendeuppdrag på ledande positioner, måste ställa oss frågan: Har vi gjort vårt yttersta för att genomföra kristdemokratisk politik?