onsdag, januari 26, 2011

Tillsammans för barns och ungas psykiska hälsa

Idag hade jag förmånen att få invigningstala tillsammans med Tomas Erazim (Eksjö) och Acko Ankarberg Johansson (Jönköping) på inspirationskonferensen "Tillsammans för barns och ungas psykiska hälsa" i Huskvarna. Intresset och engagemanget är stort. Det var 700 deltagare och man fick sända konferensen digitalt till en annan lokal för att alla skulle kunna delta! Att vi alla tre invigningstalade var för att manifestera vikten av samverkan mellan kommuner och landsting i arbetet med barn och ungas psykiska hälsa.
Landstinget i Jönköpings län tillsammans med Eksjö och Jönköping deltar i SKL:s modellområde för psykisk hälsa barn och unga. Ett viktigt framtidsarbete. Ja, faktiskt en investering i folkhälsa.

Modellområdesprojektet är faktiskt en investering i folkhälsa. Vi politiker vill ju gärna kunna ”räkna hem” investeringar, men förebyggande insatser är faktiskt inte så lätta att räkna hem under ett budgetår eller ens en mandatperiod. Och det kanske inte är den som står för huvuddelen av kostnaden som gör den största "vinsten". Och hur värderar man bättre psykisk hälsa i kronor och ören? Vad jag vet är att förebyggande insatser är samhällsekonomiskt lönsamma. Ett exempel som brukar nämnas är att förebyggande insatser för en kille i 7-årsåldern med diagnosen ADHD kostar ca 500 000 kronor. Om killen däremot inte får dessa insatser och det går käpprakt utför och han hamnar i kriminalitet och missbruk kostar han samhället ca 27 miljoner vid 33 års ålder. (Jag vill understryka att det inte finns något likhetstecken mellan ADHD och kriminalitet, men det finns en ökad risk) Det är oekonomiskt, men framför allt omänskligt. Det är därför samverkan mellan kommuner och landsting, men även ideella sektorn är så viktig. Tillsammans kan vi bidra till ett bättre samhälle. I grunden handlar det om medmänsklighet. Har vi råd att inte jobba förebyggande?

Här är mitt inledningsanförande.

ett tyst rop
tänk dig att du vill inte gråta och du kämpar emot tårarna, du känner fingrarna som skriver men du har kopplat bort hjärnan. det känns som om att du har ett stort svart hål i magen, ett stort svart hål som äter upp dig innifrån, paniken. du vill spy, du blir äcklad av dig själv. du vill leva, känna att du lever. du vill dö, du vill känna att du lever. du vill ha hjälp. du fattar inte att ingen hör dina rop på hjälp, dina tysta rop på hjälp. förbannar att folk blundar, jag vill dö, jag vill leva. hör min tystnad.

Den här dikten har en 14-årig tjej skrivit och publicerat på BRIS hemsida. Den här tjejen är tyvärr inte ensam om att må dåligt. Vi vet att allt fler ungdomar lider av psykisk ohälsa. Det är inte lätt att vara tonåring idag. Pressen är enorm och valmöjligheterna man står inför är nästintill oändliga, vilket skapar en enorm stress i sig. Dessutom ska man vara snygg, smart, ha de rätta sakerna, de rätta vännerna, bra betyg o s v. Ja, man ska vara lyckad. Vad nu det är? Lyckad i vems ögon?

Många unga upplever att de inte har någon vuxen att tala med. Att vi vuxna inte ser dem och deras behov. Kanske de har rätt? Frågan är då: Vill vi inte se? Vågar vi inte se? Orkar vi inte se?

Jo, vi både måste orka, vilja och våga se våra barn och ungdomars behov. Och med våra menar jag inte bara våra egna barn, utan de barn och ungdomar som vi kommer i kontakt med på olika sätt. Och där det brister måste vi tillsammans hjälpas åt. Ett afrikanskt ordspråk säger att ”det krävs en hel by att fostra ett barn”. Och det är kanske där vårt förändrade samhälle har sina brister.
Det är därför modellområdesarbetet för barn och ungas psykiska hälsa är så viktigt med sitt helhetsperspektiv. Det är viktigt att tidigt fånga upp barn och unga som inte mår så bra som vi skulle önska. Att tidigt kunna sätta in rätt stöd och insatser. Och för att klara detta måste vi sätta barnets, ungdomens, behov i centrum och samverka för att kunna ge bästa stöd och hjälp. Vi har ju samma mål om ett gott samhälle.

Genom tydliga handlingsplaner som bygger på samverkan och ansvarsfördelning, minskar vi risken för att någon faller mellan stolarna och inte får den hjälp han eller hon behöver. Vi kan genom ökad samverkan bidra till att minska mänskligt lidande och på ett bättre sätt använda våra gemensamma resurser.


På konferensen medverkade bl a Frank Lindberg som berättade om det arbete som han bedrivit som resulterade i boken "Välfärdslandets gåta - varför mår inte barn lika bra som de har det?" Föredraget skapade många tankar hos mig och jag ska köpa boken och läsa den.

Varför ökar symtomen för psykisk ohälsa hos svenska tonåringar mer än jämfört med tonåringar i övriga nordiska länder? Har vi genom samhällsförändringar, politik och värderingar bidragit till "välfärdsapati"? Intressanta tankar som jag återkommer till när jag läst boken.

En tanke som Lindberg skickade med var bl a satsningen på föräldrautbildning. Är det bra eller dåligt? Reflexmässigt säger jag som kristdemokrat att det är bra. Men frågan är vilka signaler det skickar till nyblivna föräldrar. Ser föräldrarna det som ett stöd eller att samhället säger att man behöver gå en utbildning för att vara en bra förälder? Duger man inte som förälder utan denna utbildning? Skapar det oro och ängslan? Vad tror du?

3 kommentarer:

Steve sa...

Föräldrautbildning. Ja, varför inte? Du nämner ADHD i ditt inlägg och för föräldrar till t ex barn med den diagnosen skulle en särskild föräldrautbildning vara oskattbar. Så många förtvivlade föräldrar jag mött under de år jag jobbat med dessa frågor. Föräldrar som i sin desperation kontaktar mig, en f d fängelsechef, eftersom man själv inte förstår vad som händer med ens barn och heller inte hittar någon hjälp / kunskap i sin eller barnets närhet.

Anonym sa...

Samverkan mellan kommuner och landsting? 1995 (!!!!!!!) ställdes jag inför detta problem och 15 (!!!!!!) år senare är det samma sak för de vuxna. Lös det först innan ni ger er i kast med detta.
Inget har hänt. Men ni klappar er på magen...

Mia sa...

Steve// Jag tror att som du att man behöver rikta insatser till olika familjer, inte generella föräldrautbildningar. Jag har också mött föräldrar till barn med NPF-diagnos som känner att det är deras fel, de får skäll för att inte ha uppfostrat sitt barn på rätt sätt o s v. Både föräldrar och syskon till ett barn med NPF-diagnos behöver uppmärksammas.

Anonym// Visst finns det fortfarande brister i samverkan mellan kommun och landsting. Och det finns alltid saker som kan göras bättre. Men visst har det skett förändringar i positiv riktning sen -95.
Jag klappar mig inte på magen. Jag brottas ständigt med vad vi kan göra bättre för dem som behöver stöd och hjälp av kommuner och landsting.
Hör gärna av dig och ge konkreta exempel på vad som brister, så att en förbättring kan ske.