tisdag, januari 15, 2008

Ta problem med foglossning på allvar

Läste en artikel om en kvinna som inte vågar bli gravid igen p g a svåra problem med foglossning. Hennes problem har inte gått över efter graviditerna. Hon berättar också om svårigheten att bli trodd. Jag känner mycket väl igen det där. När jag fick våra tre barn hade jag svår foglossning. Det räckte inte med sacrobälte, tns-plattor, kryckor, smärtstillande o s v. Smärtan var konstant och fruktansvärd. Inget läge gav smärtlindring. Barnen är födda med snitt.

Vår yngste son blir 16 år i sommar och jag har fortfarande problem med bäckenet och höfterna. Man skulle ju tycka att det borde ha gett med sig med tiden. Men för mycket ansträngning eller tunga lyft ger ömmande bäcken och ibland kan det "låsa sig", vilket gör fruktansvärt ont. Jag kan till exempel inte gå på medeljympa på Friskis (hopp), smärtan efteråt blir för stor. Och när bäckenet smärtar går man som en vaggande anka trots att man inte är gravid.

Nu har jag lärt mig vad som ger smärta och försöker undvika aktiviteter som ger efterföljder. Tyvärr blir det lite av en ond cirkel. Jag hade önskat att jag fått hjälp med sjukgymnastik etc när barnen var små. Då kanske jag inte hade haft problem med bäckenet och höfterna idag...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med dig helt, har också haft problem som du vet. Jag har fått väldigt bra hjälp av en sjukgymnast och blivit i princip bra...dock vet jag inte om jag klarar av att gå på aerobics eller gymnastik med hopp längre. Har inte vågat prova, då jag fick väldiga besvär sist jag provade.

Jag kan också få väldigt ont när jag går, står eller bär mycket...dock har jag lärt mig att "leva" med en viss nivå av smärta...visst är det sjukt att det ska behöva vara så!

Kram
Lillasyster Ulrika

Lox sa...

Jag har haft foglossning i 3,5 år. Jag har blivit betydligt bättre med osteopatibehandling. Det har inneburit ett nytt liv för mig och jag kan varmt rekommendera detta.

Anonym sa...

Kan inte göra mer än att hålla med, även om mina foglossningar inte var så "hemska" i jämförelse, men nog så att de hindrade mig i mitt vanliga leverne. Speciellt vid barn två var det tufft. Vid barn ett tränade jag till månad 8, men vid barn två kunde jag knappt röra mig från vecka 12. Har inga större besvär nu men anser att det är viktigt att ta foglossningar på allvar!

Anonym sa...

Hej.. läser här om era problem med foglossning.. jag fick mina barn 1990 och 1991 i tredje månaden med mitt första så kom symtomen o med mitt andra så var jag bara i andra månaden när det kom o fick sista månaderna åka rullstol för att jag hade sådana problem med att gå det gick helt enkelt inte.

Jag var med i en testgrupp som några sjukgymnaster och gynläkare hade på Sundsvalls Sjukhus 1999-2000 där det gick ut på en massa olika tester mm. Men för att komma till det slutgiltiga testet var att vi i testgruppen fick en spruta i bäcken.. vissa av oss fick vatten eller var det var..men vissa fick kortison o jag var en av dom som fick det.. o hör o häpna efter att jag fick den sprutan som var vid tillfället omärkt, märkte redan efter några minuter att jag fått en men kortison. Jag klev upp och gick flera gånger fram och tillbaka i Sjukhusets korridorer utan att känna någon smärta det var som om man fått ett helt nytt liv..

Nu åtta år senare så har jag till dax datum inte kännt av denna smärta alls.. men jag vet inte vad som hände med resultatet av hela testgruppen... men utifrån mig själv så var det en härlig känsla att slippa denna molande värk..

Kortisontjejen i Timrå utan värk numera...

Mia sa...

Tack för era kommentarer.

Precis som Ulrika har jag lärt mig "leva" med en viss smärta, men det är ju så tråkigt att det ska behöva vara så.

Jag fick mina problem med bäckenet tidigt i graviditerna. När jag tänker tillbaka så kan jag inte säga vilken av graviditerna som var värst ur denna synpunkt. Med första barnet kunde man på sätt och vis "tillåta sig" resignera för smärtan, med övriga var man tvungen att klara av den på ett annat sätt eftersom det fanns syskon hemma att ta hand om. Det värsta utöver smärtan var den förlamande tröttheten som var både fysisk och psykisk, då man aldrig fick tillfällen som var smärtfria så att man kunde sova ordentligt. Ständigt denna värk och "låsningar". Håkan fick dra ett stort lass under dessa perioder.

Vi fick rådet att föda de barn vi ville ha ganska tätt och sedan låta bäckenet läka ut. Om det var ett bra och riktigt råd vet jag inte, men det var en tuff period.

Kortisontjejen i Timrå// Tänk om man hade fått en sån spruta! Själv fick jag smärtlindring genom petidinsprutor när jag låg inlagd i slutet av graviditerna. Minns dem som ljuvliga;-)