tisdag, september 09, 2008

Musikmötet i Stockholm

Igår arrangerade Rikskonserter Musikmötet på Nybrokajen 11. Företrädare från stora delar av musiksverige deltog. Intressanta föredrag, samtal och även underhållning. Det var en lång dag med många intryck och tankar att bearbeta. Nya kontakter knöts.

Jag hade förmånen att få avsluta hela Musikmötet med att göra en sammanfattning av dagen med egna reflektioner.

Här är min sammanfattning av dagen (kan dock skilja sig något från det jag sa):

Björn bad mig att göra en sammanfattning av dagen med egna reflektioner. Det kan man ju inte tacka nej till. Jag tog särskilt fasta på det där med egna reflektioner. Mina reflektioner görs ur perspektivet att jag är ordförande för Länsmusikens Samarbetsråd.

Björn inledde hela dagen med att säga att nyckelordet för dagen är FRAMTIDEN och att vi står inför vägskäl. Vägskäl betyder ofta vägval och förändringar. Jag tror att vi är överens om att det kommer att bli förändringar. Stora eller små. Jag tror också att vi kan vara överens om att det med stor sannolikhet inte blir någon större utökning av den statliga kulturbudgeten. Nya resurser måste komma från annat och alternativt kan befintliga resurser förmeras genom samverkan.

Kulturutredningens tankar om en "portfölj" att förhandla om är mycket intressant. Varje region måste ta fram en kulturpolitisk strategi för att ha som underlag i förhandlingarna med staten. Det kommer att bli lärorikt. Men jag känner också viss oro, så politiker jag är. Finns det tillräcklig kritisk massa och kompetens i de mindre landstingen för att vara en stark förhandlingspart gentemot staten? Titta gärna på kulturens roll i de regionala utvecklingsplanerna, så kanske ni förstår min oro. Nya större regioner lär vi nog inte ha förrän 2014. Men fram till dess, ska staten då förhandla med respektive landsting? Skåne och Västra Götaland kommer att fortsätta att utgöra starka kulturpolitiska centra i kraft av sin storlek och har ett försteg i förhandlingarna med staten. Detta är jag lite avundssjuk på.

Vi har också utmaningen att hitta en bra dialog mellan region och kommun. En angelägen fråga.

Gunnar Wetterberg menade att musiken satsat på "fel hästar" och inte varit del av en stark funktion som kan understryka musikens betydelse. Han menade att kulturen kanske borde ligga under Utbildningsdepartementet. Varför inte Näringsdepartementet? Kultur i alla dess former ger såväl personlig näring och utveckling som samhällelig tillväxt. Det handlar om att se kulturens egenvärde men också dess nytta. Den kreativa sektorn är ju den sektor som växer snabbast i Europa. Ser och hör vi det när kulturens betydelse diskuteras?

Jag funderar över det Per Svensson sa om att en större andel av offentliga medel ska styras om från produktion till mottagare (arrangörer). Men vem tar kostnaden för en produktion? Att producera musik av hög kvalitet är inte gratis.

Enligt Per Svensson nationalscenerna självklara. Frågan är om deras uppdrag är lika självklart eller behöver förändras? Det hörde jag inget resonemang om.

Är kultur och estetik i skolan primärt en kulturpolitisk fråga? Jag undrar hur ofta skolpolitiker driver frågan om betydelsen av kultur och estetik i skolan? Hur ofta har du hört utbildningsministern betona det? Jag har inte hört det iallafall. Är det som bara av en händelse att det är två ledamöter från Kulturutskottet som är här i dag och samtalar om dessa frågor? Varför ansvarar inte Utbildningsdepartementet för Skapande skola? Kultur och estetik är ju inte lite trevligt lull-lull till övrig utbildning som ges utan ska vara integrerad i skolundervisningen.

Till sist.
Jag saknar en samlad musikpolitik där ansvar, roller och uppdrag tydliggörs.

Teatersverige har lyckats samla sig i ett gemensamt agerande för att lyfta teaterns och kulturens villkor. Tänk om musiksverige kunde göra samma sak. Gemensamt lyfta fram musikens roll och betydelse. Musiksverige är dock mer mångfacetterat än teatersverige. Inte sällan ställer vi själva musikorganisationer, institutioner och genrer mot varandra. Alla vill vi ha en större del av den lilla musikkakan. Det är inte lätt att samverka och samarbeta då.
Jag är övertygad om att vi genom samverkan över organisations och institutionsgränser och över genrer kan bidra till att stärka hela musiksverige. Bidra till att vi kan förmera de små resurserna. Samverka för att utveckla och stärka istället för att se varandra som hot. Vi kan alla utvecklas!

Det hade varit väldigt intressant om vi, som är här idag och som företräder stora delar av musiksverige, hade kunnat skriva under ett gemensamt manifest för musik i hela Sverige, och för musikens roll och betydelse.

3 kommentarer:

Jonathan Lilliedahl sa...

Tack för denna rapport!

Personligen ser jag goda skäl till att sammanföra kulturdepartement med utbildningsdepartement, inte minst de du själv framför. Faktum är att de varit integrerade under vissa perioder och åtskilda under andra (såsom nu). Om kulturen skulle hamna inom Näringsdepartementet skulle jag anse den näst intill förlorad. Några av mina argument kring kulturens och näringsverksamhetens oförenliga syften hoppas jag framkommer i min debattartikel i Jönköpings-Posten...vilken jag hoppas att redaktionen låter publicera under veckans gång (den ligger i alla fall på deras bord). Det egenntliga temat är då "Smot-huset" som ju är en bekant fråga.

Hälsningar

Jonathan "fd Sturesson" Lilliedahl

Mia sa...

Jonathan// Nu var väl inte min fundering kring Näringsdepartementet helt seriös utan mer en "lek med ord".

Men däremot ser jag inte att det är oförenligt att se kulturens egenvärde med nyttan för tillväxt, attraktivitet och regional utveckling. Ser fram emot att läsa din debattartikel.

Jonathan Lilliedahl sa...

Jag har i princip inget emot att kultur används för tillväxt och utveckling, kultur betyder just 'odling'. Med en humanistisk ingång ser jag därför kultur som något skapande, en kreativ process. Självfallet kan regional utveckling integreras i detta. Min tveksamhet ligger kring marknadsanpassningen, vilket ju är ett gammalt klassiskt kulturkritiskt argument från vänsterflank (sorry!). Vid jakten på ekonomisk vinst tenderar uttrycken att likriktas till en mittfåra, varpå exempelvis subkulturer eller mindre kommersiellt gångbara genrer/stilar riskerar att marginaliseras eller rent av slås ut. Detsamma gäller barns och ungdomars kreativitet. När en populärkultur kan leva 'på egna medel' behöver måhända alternativa uttryck ett finansiellt stöd för fortsatt liv (därav begrepp som 'kulturarv'). Detta blir samhällets sätt att motverka att alla kanaler låter som Mix Megapol. Ytterst handlar det om demokrati och en mångfald bland kulturella uttryckssätt.

Om man vid diskussionen kring "Smot-huset" argumenterar dess blivande genom ekonomiska vinster tycker jag att man då får fel fokus eftersom kulturen då görs till medel för ett mål som ligger utanför själva kulturen (målet är att få in pengar till en samhällelig kassa för att sedan kunna göra något). Om regional utveckling däremot handlar om att utveckla samhället inifrån människorna själva tycker jag att man kan tala om kultur - en positiv odling.

/Jonathan